Hamlet (1996) är helt enkelt briljant. Den förtjänar sina 240 minuter i längd. Kenneth Branagh uppvisar bländande prestationsförmåga, både som filmens regissör och huvudrollsinnehavare. Helt enkelt snuskig bra regi (trots anakronismerna), superbt skådespeleri och fantastiskt vacker dialog. Med detta sagt: jag är inte en sådan här films idealiske tittare. Jag blir efter ett tag uttråkad, trots att jag inser hur bra detta är. Således blir det inte någon personlig favoritfilm, men jag kan ju höja den till skyarna ändå. Varför inte? Den förtjänar inget mindre. Mina svagheter som tittare skall väl inte filmen behöva lida för. Utöver redan nämna Branagh så ser vi en del välbekanta ansikten framför kameran:

*Richard Attenborough
*Billy Crystal
*Gérard Depardieu
*Charlton Heston
*Jack Lemmon
*Rufus Sewell
*Timothy Spall
*Robin Williams
*Kate Winslet

En ganska tveksam rollista, eller vad säger ni? I synnerhet Crystal och Depardieu känns väldigt malplacerade. Men vet ni vad? Det är de inte. De är alldeles rätt placerade. Till och med anakronismerna fungerar. För att citera en recensent på IMDb: “The idea of doing a Shakespearean play with nineteenth century dress in the late twentieth century worked wonderfully well, but I know not why.” Helt enkelt mycket bra film.