Cineasten

The Way of the Gun (2000) är en tämligen medioker actionthriller. Inte direkt dålig förstås, men en dussinfilm som inte lyckas höja sig självt över den stora massan av filmer. Men för den som nöjer sig med lite pistolporr fungerar det här säkert i rent underhållningssyfte. Benicio Del Toro medverkar, och han är ju bra, trots att han inte lyckas göra alltför mycket för den här filmen. Taye Diggs är okej men här ganska trist. Juliette Lewis brukar jag mest tycka är irriterande. Men James Caan fungerar ju i vått och torrt. Nej, filmen är över huvud taget medioker. Det får man tyvärr medge.

In the Heat of the Night (1967) är en bra film, det skall det inte råda något tvivel om. Men är den så bra? Just nu innehar den plats nummer 223 bland IMDb:s topp 250 filmer. Visserligen inte en hög placering, men en placering inte desto mindre. Den är inte förtjänt. En bra film är det, men inte en av de 250 bästa. Jag får medge att den verkar en smula överskattad av den allmänna smaken. Filmens styrka ligger dessutom främst i att vara underhållande. Den har inget djupare eller konstnärligare över sig… vilket dock inte innebär att man inte skulle kunna roas av vad som är bra här! Det gör jag. Därav vad jag skrivit ovan.

Kramer vs. Kramer (1979) må inte vara något mästerverk, och handlingen är ju faktiskt rentav plump. Men jag får ändå medge att man lyckats göra det mesta möjliga med det man haft tillgodo. Filmen känns levande, trots att den egentligen kan betraktas som ganska ointressant och blek. Detta har vi Dustin Hoffman och Meryl Streep att tacka för. Det är för deras prestationer som filmen kan ses. I övrigt är den ganska värdelös, så vi får veta att sätta värde på det positiva här. Okej film, men inte så mycket mer än det.

Chariots of Fire (1981) har en del positivt att komma med, men på det stora hela tycker jag inte att den är imponerande. Den bedöms nog oftast för vad den handlar om, snarare än hur den är gjord - eller har jag fel i det? Handlingen som sådan rymmer ju en del potential. Själv kan jag inte säga mig vara imponerad, även om det inte heller är dålig film. Det är, skall vi säga, “okej” film. Trots att den kammat hem fyra Oscars en gång i tiden. Biroll av Ian Holm, och två okrediterade småroller av Kenneth Branagh och Stephen Fry.

100 höjdare är en ganska trevlig serie, men enligt mig är de tre första säsongerna bäst. Avsnitten med inslag är mycket roligare än avsnitten med udda människor. Eller är det bara jag som tycker så? Hur som helst har jag nu sett klart på den femte säsongen, även om den inte var så värst underhållande egentligen. Serien började starkt, men blir sämre och sämre ju längre fram man kommer. Det är min generella åsikt i alla fall.

American Dad! är en mycket trevlig tecknad teveserie, även om den ganska sällan når de verkliga topparna. Men varför klaga? Inte alla serier kan vara bäst, det säger ju sig självt. Det här är bra, och det förtjänar att ses. Jag har sett samtliga avsnitt, och såg klart säsong tre för ett par månader sedan. Tyvärr märkte jag nu att jag hade missat att skriva upp säsongen här, så det korrigeras i och med det här inlägget. Bra serie, som vi alla har sett och som vi alla tycker om - eller?

Family Guy är faktiskt en briljant tecknad humorserie. En av de absolut bästa tecknade teveserier över huvud taget - får jag tillstå. Jag har sett alla avsnitt, och tydligen hade jag missat att skriva upp den sjätte säsongen som sågs klart redan någon gång i maj för 2-3 månader sedan. Behöver så mycket mer sägas? Vi vet alla vad det här är, och vi tycker alla att det är ett vinnande koncept. Mycket bra.

The Simpsons är förstås en halvt om halvt genial tecknad serie, och jag har sett samtliga avsnitten. Den nittonde säsongen såg jag klart redan i maj, men jag märkte nu att jag alldeles hade missat att skriva upp den på bloggen. Jag tror inte att särskilt mycket behöver sägas. Vi vet vad detta är, och vi vet att det är bra. Alla tycker vi om det, på ett eller annat vis. Att ha sett alla avsnitt får väl sägas vara en smula meriterande dock!

Terms of Endearment (1983) är vad jag skulle kalla “porr för kvinnor”. Män har Playboy och kvinnor har Harlequin, och det här får väl sägas vara något slags filmisk avart på dessa Harlequin-böcker. Män gillar innehållslöst sex och kvinnor gillar innehålls romantik. En generalisering förvisso, men är den inte ganska adekvat? Och beskriver den inte filmen ifråga ganska väl? Det brukar heta att porr skapas för mannen. Var det då inte kvinnan man hade i åtanke, när man gjorde den här filmen? Fler paralleller kan dras, men det vore väl onödigt. Poängen skall väl ha gått hem ändå. Det är helt enkelt en tramsig och blek film utan substans. Som man kanske borde vänta sig, medverkar ändå en del kända aktörer. Bland dem: Shirley MacLaine, Jack Nicholson, Danny DeVito, Jeff Daniels och John Lithgow. Ingen av dem tillför filmen något nämnvärt. Mitt omdöme: medelmåttigt trams.

Die Blechtrommel (1979) är en bra och framför allt udda film. På IMDb sammanfattar man handlingen så här:

Danzig in the 1920s/1930s. Oskar Matzerath, son of a local dealer, is a most unusual boy. Equipped with full intellect right from his birth he decides at his third birthday not to grow up as he sees the crazy world around him at the eve of World War II. So he refuses the society and his tin drum symbolizes his protest against the middle-class mentality of his family and neighborhood, which stand for all passive people in Nazi Germany at that time. However, (almost) nobody listens to him, so the catastrophe goes on…

Intressant handling och överlag välgjord film. Dessutom är filmen ganska vågad i och med skildrandet av barns sexualitet. Den har till och med blivit förbjuden på sina håll, på grund av detta. Själv har jag inget att klaga på. Det här är bra film, och film som förtjänar att ses. Die Blechtrommel (även känd som “The Tin Drum” eller på svenska “Bläcktrumman”) står sig, om inte som mästerverk, så i alla fall som klassiker.