Cineasten

Mozart and the Whale (2005) är jag väldigt ambivalent inför. Jag vet inte – är den bra eller dålig? Eller är den kanske medioker? Ett är säkert, och det är att Josh Hartnett är mycket bra i huvudrollen. Dock blir jag en smula illa till mods av detta. Det ligger kanske lite för nära hemmaplan på många vis, trots att jag svårligen kan identifiera mig med personerna i den. Filmens idé är bra, det bär inte hela vägen hem. En kärlekshistoria två aspergare emellan, såsom den kan tänkas se ut genom Hollywoods kameralinser. Inte såsom den skulle se ut i verkliga livet. Nåja, vad finns egentligen att klaga på? De orealistiska elementen antar jag. Ändå är det en helt okej film, får jag nog lov att påstå. Övrig biroll av Gary Cole.

The Life Before Her Eyes (2007) verkar kunna uppskattas av andra, att döma av det ganska höga betyget på IMDb. För egen del tycker jag att det här var synnerligen medelmåttigt. En dussinfilm bland otaliga andra helt enkelt. Huvudroll av Uma Thurman.

Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000 (2000) är ett oönskat tankefoster som vägrade låta sig aborteras. Möjligen något av det absolut sämsta som gjorts i filmväg. I detta har jag väl en hel del medhåll, eftersom filmen just nu placerar sig som nummer 95 bland IMDb:s 100 sämsta. Varför i helvete ville jag se den? Av ren och skär nyfikenhet. Jag förväntade mig knappast något bra. L. Ron Hubbard var vansinnig, och det kan väl sägas avspeglas i filmen. John Travolta har väl en given plats här, eftersom han är scientolog. Han må vara en idiot, men skådespelarmässigt kan han bättre. Forest Whitaker brukar jag tycka om, men här måste han medges vara pinsamt dålig. “Pinsamt dålig” är ett omdöme som löper genom hela filmen.

The Ruins (2008) är en medioker dussinfilm. Skräck av ett slag som man gärna undviker och snabbt glömmer bort. Dock ser vi ju Jena Malone i central roll.

Psychiatry: An Industry of Death (2006) är naturligtvis en urusel film, ovärd epitetet “dokumentär”. Jag såg den därför att jag vill få en större inblick i scientologernas attacker mot psykiatrin. Fick jag sådana här? Tja, jag vet inte riktigt. Här jämförs den moderna psykiatrin med Josef Mengeles metoder, och någon kärring säger att DSM-IV  inte innehåller någon som helst statistik (trots att ordet är inbakat i dess titel). Nej, det här är förstås inget man kan ta på allvar med hederligheten i behåll. Om tittningen sedan kunnat ge mig någon kunskap om den här kampen, det får väl tiden utvisa.

The Profit (2001) är kanske intressant, men jag lyckas inte bli intresserad själv. Filmen är helt enkelt för dåligt gjord, även om den har potential i form av en intressant handling. Dock intressant att den är bannlyst i USA.

The Incredible Hulk (2008) var inget jag hade stora förväntningar på, och det är inget jag hurrar över efter tittningen heller. Filmen var ungefär som jag tänkte mig att den skulle vara. Helt okej under omständigheterna, men knappast något jag skulle höja till skyarna. Panegyriken uteblir med andra ord. Edward Norton gör en anständig huvudroll, men han är bättre på andra håll. William Hurt passar bra i sin roll, men ej heller där ser vi något skådespeleri utöver det vanliga. Även Liv Tyler och Tim Roth medverkar. Ja, i små okrediterade biroller ser vi faktiskt även Robert Downey Jr. och Stan Lee. Nåja, det får vara hur det vill med den här filmen. Jag tycker att den är okej – men absolut inte mer än okej. Å andra sidan är jag heller inte någon beundrare av genren.

The Blair Thumb (2002) Men det är å andra sidan alla dessa “tumfilmer” av Steve Oedekerk, inte sant? Det här är dock möjligtvis den allra bästa av dem – möjligtvis.

Frankenthumb (2002) är rolig. Men det är å andra sidan alla dessa “tumfilmer” av Steve Oedekerk, inte sant?

Thumbtanic (2002) är rolig. Men det är å andra sidan alla dessa “tumfilmer” av Steve Oedekerk, inte sant? Det här är dock möjligtvis den allra bästa av dem.