The Authorities (2008) är en film som spreds på YouTube, och som blottlägger scientologin för vad den faktiskt är: en vansinnig samling av lika vansinniga idéer och påståenden. Budskapet är bra, men filmen är tyvärr ganska dåligt gjord. Således måttligt intressant i mina ögon.
Memphis Belle (1990) lyckas inte göra mig särskilt intresserad. Även om den inte är dålig utan egentligen helt okej, så verkar den sakna något. Eller kanske är det jag som saknar något i rollen som tittare? Jag vet inte riktigt. Av någon anledning så fann jag i alla fall inget större intresse här. Emellertid ser vi en del ansikten som känns igen. Eric Stoltz tycker jag om. Billy Zane är väl sådär på sin höjd, och så även här. Sean Astin är framför allt ung. Vi ser även David Strathairn och John Lithgow. Över huvud taget är mitt intryck blekt, men därför kan jag heller inte hitta något att direkt klaga på.
We’re No Angels (1989) var ju inte så lyckad om man frågar mig. Jag tycker till och med att det är en ganska dålig film. Den är ganska dålig – trots medverkan av exempelvis Robert De Niro och Sean Penn. Det är två skådespelare som jag brukar uppskatta. Med Demi Moore är det lite si och så. John C. Reilly är bra, och det känns som att han är fräschast i den här konstellationen. Men nåja, rätt kass film över huvud taget.
George Carlin… It’s Bad for Ya! (2008) passade bra att se idag, nu när George Carlin gick ur tiden igår på grund av hjärtfel. Sannerligen tragiskt. Hans sista film är bra, men den är inte så bra som vissa andra. Över huvud taget vill jag bara uttrycka min uppskattning för mannens humor. Jag har sett alla filmerna och lyssnat på det allra mesta som han spytt fram under åren. Hatten av.
Bildmakarna (2000) är inte alls en dålig pjäs, men det är inte heller en mästerlig. Intrycket är förhållandevis svalt, med tanke på att regissören är Ingmar Bergman, och med tanke på att författaren är Per Olov Enquist. Förvisso vackert skriven dialog, men är det här verkligen mer än intellektuell onani och koketteri? Den frågan är öppen, men låt säga att jag är av det spontana intrycket i alla fall.
August (2008) får sägas vara rätt okej, men inte särledes bra. Den verkar nästan anstränga sig för att passa in i någon form vars gränser den egentligen borde spränga. Ja, om jag skall uttrycka mig dramatiskt alltså. Josh Hartnett gör dock en mycket bra huvudroll. Vi ser även Rip Torn och David Bowie.
Midnight Movies: From the Margin to the Mainstream (2005) var väl inte fullt så intressant för mig, som den kan vara för andra. Dels är jag inget fan av det slags film som dokumentären handlar om, och dels visste jag det mesta redan. Mer har jag inte att säga, tror jag.
Sydney (1996) är bra. Den är snudd på riktigt bra. Egentligen är inte handlingen särskild spektakulär, men stämningen är mystisk och karaktärerna disparata. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är speciellt med den här filmen, men något är det i alla fall. Philip Baker Hall gör en mycket bra huvudroll, och John C. Reilly en likvärdigt bra biroll. Gwyneth Paltrow är väl förhållandevis okej, och Samuel L. Jackson är vad han i princip alltid är. Dessutom minimal biroll av ingen mindre än Philip Seymour Hoffman. Helt enkelt en bra film.
Mother Night (1996) är mycket bra. Vanligtvis är jag inte så överdrivet fäst vid Nick Nolte, men här gör han en nästintill superb huvudroll. Handlingen är gripande och välfilmad. Jag har inget alls att klaga på faktiskt. Och några fler kända ansikten ser vi förvisso. Exempelvis Alan Arkin och Kirsten Dunst och John Goodman och David Strathairn. Dessutom ser vi också Kurt Vonnegut Jr. i ett litet framträdande, som ju också har skrivit boken på vilken filmen bygger. Bra på det hela taget, alltså.
Pathology (2008) är en medioker skräckfilm. Den är ungefär så medioker som en medioker film kan bli. Sensationellt medioker alltså, hur motsägelsefullt det nu än kan tyckas. Medverkar gör bland andra Alyssa Milano.
