Titanic (1997) var sanslöst populär när den var aktuell. Nu är det visserligen elva år sedan, men jag minns det ändå väl – alltför väl. Jag gick vid tillfället i mellanstadiet, och alla andra tyckte att det här var bra. Särskilt tjejerna tyckte det. För egen del blev jag uttråkad då, och jag blir faktiskt uttråkad nu också. Min plan var inte att se hela filmen igen. Min plan var att provsmaka den lite, bara för att se om något förändrats. Bara för att se om jag kanske kunde upptäcka något nu, som jag aldrig upptäckte då. Visst är jag en mognare filmtittare idag, men omdömet är huvudsakligen detsamma. Det här är en tråkig film. Den är så larvigt klassfixerad. Den är forcerat romantisk. Den är krystat skitnödigt sentimental. Jag kan faktiskt inte betrakta det här som seriös film. Den prostituerar sig för att nå den breda publiken, och förlorar på kuppen den potentiella storhet som en filmatisering av Titanics förlisning rymmer. Nåja. Det var vad jag ville ha sagt, det finns ingen mening med att kokettera. Och så lite skådisar förstås:

*Leonardo DiCaprio
*Kate Winslet
*Billy Zane
*Kathy Bates
*Bill Paxton
*Ioan Gruffudd

Så var det med den saken.