Baxter (1989). Har du någonsin tänkt om en film, att den måste vara gjord för dig personligen? Ungefär på det sättet tänker jag här. Jag är nämligen alldeles fasligt förtjust i vita bullterriers, och vem har huvudrollen här, om inte en vit bullterrier? Nå, det är mer än så faktiskt. Den här vita bullterriern är en resignerad cyniker. Den försöker att begripa sig på människor, och den är aggressiv när den känner sig behöva vara det. Dessutom tänker den på franska, utan att det blir infantilt. Underbart! Den här filmen har allt jag kunnat önska av den, och lite till. Dock är den olycklig, och dock är vissa scener ganska starka. Ändock: det här är en film att minnas och se om.