Dark Floors (2008). Är det möjligt att göra en skräckfilm som helt och hållet består av lama klichéer? Javisst. Det bevisar Lordi i och med den här filmen. Å andra sidan lyckas den vara ganska underhållande, trots att man hela tiden rynkar på ögonbrynen åt hur töntig den är. Jag får medge att vårt finska grannland lyckats än aning bättre med skräckfilm än vi har gjort. Men bara en aning, förstås. Det här är absolut ingen bra film, den är snarare dålig. Men för den skull underhållande i dess uselhet, kan man säga. Det enda skälet till att jag såg den var en fascination inför hur en Lordi-film kunde tänkas se ut. Jag förväntade mig inget bra, så jag fick ju vad jag förväntade mig. Och det är väl bra?