The Perfect Storm (2000) är inte en särskilt bra film. Den är visserligen inte direkt dålig, men den är inte heler direkt bra. Med andra ord: den är medelmåttig. Här vankas det klichéer ovanpå klichéer, dialogerna känns skitnödigt tvingade, och sentimentaliteten är sockersöt. Dessutom har den ett episkt soundtrack som nästan verkar håna den handling som misslyckas med att bära upp det. Men å andra sidan är det lite lagom underhållande ifall man inte orkar ställa så höga krav. Det är en strötittarfilm som fungerar i just det syftet (men förmodligen inte i något annat). Dessutom ser vi ju en del kända ansikten. George Clooney är okej. Mark Wahlberg är okej. John C. Reilly är okej. William Fichtner är okej. Bob Gunton är okej. Christopher McDonald är okej. Ja, “okej” är något ganska genomgående i den här filmen – så länge man tar den för vad den är. Ställd mot några oproportionerligt höga krav kommer den inte ha något motstånd att bjuda på.