The Shawshank Redemption (1994) sågs igår kväll, och jag har sett den en handfull gånger förut. Jag har till och med ägt den på dvd en gång i tiden. Och visst är det en superb film! Säger man något annat så blir man väl i det närmaste lynchad av filmvetare och filmtittare över hela spektrumet. Just nu innehar filmen plats nummer 2 bland IMDb:s topp 250 filmer. Över 335 000 personer har röstat på den. Är den så bra? Förtjänar den sådan uppmärksamhet och ett sådant bra betyg? Jag måste erkänna att jag är tveksam. Det är en mycket bra film, men det finns många filmer som är mycket bra. Själv skulle jag inte våga placera den som den näst bästa filmen någonsin – men det är ju förstås bara jag. Snuskigt bra är den, inte desto mindre. Tim Robbins gör en finfin huvudroll, trots att jag sällan gillar honom i andra sammanhang. Morgan Freeman är såklart Morgan Freeman – han gör ungefär vad han brukar göra och vinner på det. Och skall vi ha en sur gubbe med tummen i arslet, då väljer vi förstås Bob Gunton för att spela honom. Fenomenal film alltså – men kanske inte fullt så fenomenal som IMDb:s lista ger sken av… Bygger på novell av Stephen King.
Archive for June, 2008
Der Name der Rose (1986) är förstås en bra film. Jag hade sett den första halvan tidigare; den visades på skoltid någon gång och i samband med någon kurs. (Detaljerna minns jag inte.) Nu har jag sett filmen igen, och dessutom malt igenom andra halvan. Bra? Jo, det har jag ju redan sagt. Visst är det här bra film. Sean Connery är helt okej i huvudrollen, och vid hans sida ser vi en mycket ung Christian Slater. Att se Ron Perlman som puckelryggat missfoster är ju skoj bara det. Dessutom har jag faktiskt en gång i tiden läst Om diktkonsten av Aristoteles. Varför ingen annan filmatisering av Umberto Ecos böcker har gjorts, det skall jag inte sia om. Jag har ej heller läst den här boken, så jämförelser får ju utebli. Men en bra film är det återigen.
The Game (1997) hade jag tydligen redan sett slutet av tidigare. Men det är väl en okej film, antar jag. Själv är jag bara inte så mycket för dessa suspense-thrillers. Jag tycker mest det är jobbigt att följa ett mysterium i två timmar, och när mysteriumet blir löst i slutet, då har jag nästan slutat bry mig. Men visst, okej film, inte desto mindre. Michael Douglas gör en okej huvudroll, och han har ju gjort ett flertal andra filmer i samma stuk. Vi ser även Sean Penn, James Rebhorn och Armin Mueller-Stahl.
Batman: Gotham Knight (2008) var väl ändå slöseri med tid? Mer behöver inte sägas om den saken.
Titanic (1997) var sanslöst populär när den var aktuell. Nu är det visserligen elva år sedan, men jag minns det ändå väl – alltför väl. Jag gick vid tillfället i mellanstadiet, och alla andra tyckte att det här var bra. Särskilt tjejerna tyckte det. För egen del blev jag uttråkad då, och jag blir faktiskt uttråkad nu också. Min plan var inte att se hela filmen igen. Min plan var att provsmaka den lite, bara för att se om något förändrats. Bara för att se om jag kanske kunde upptäcka något nu, som jag aldrig upptäckte då. Visst är jag en mognare filmtittare idag, men omdömet är huvudsakligen detsamma. Det här är en tråkig film. Den är så larvigt klassfixerad. Den är forcerat romantisk. Den är krystat skitnödigt sentimental. Jag kan faktiskt inte betrakta det här som seriös film. Den prostituerar sig för att nå den breda publiken, och förlorar på kuppen den potentiella storhet som en filmatisering av Titanics förlisning rymmer. Nåja. Det var vad jag ville ha sagt, det finns ingen mening med att kokettera. Och så lite skådisar förstås:
*Leonardo DiCaprio
*Kate Winslet
*Billy Zane
*Kathy Bates
*Bill Paxton
*Ioan Gruffudd
Så var det med den saken.
Baxter (1989). Har du någonsin tänkt om en film, att den måste vara gjord för dig personligen? Ungefär på det sättet tänker jag här. Jag är nämligen alldeles fasligt förtjust i vita bullterriers, och vem har huvudrollen här, om inte en vit bullterrier? Nå, det är mer än så faktiskt. Den här vita bullterriern är en resignerad cyniker. Den försöker att begripa sig på människor, och den är aggressiv när den känner sig behöva vara det. Dessutom tänker den på franska, utan att det blir infantilt. Underbart! Den här filmen har allt jag kunnat önska av den, och lite till. Dock är den olycklig, och dock är vissa scener ganska starka. Ändock: det här är en film att minnas och se om.
Riding the Bullet (2004) har något intressant över sig, inledningsvis. Efter ett tag inser man att det är tom luft. Även om jag till viss del kan identifiera mig med huvudpersonen så är han inte särskilt fascinerande alls, när man börjar lära känna honom bättre. På samma sätt är det också med filmen: ju mer man ser, desto mindre imponerad är man. Tyvärr kan det inte bli tal om något annat än medelmåttighet. Dock baserad på bok av Stephen King.
The Night Flier (1997) ägde jag på köpdvd i många år, men av någon anledning sågs den aldrig. Men nu är den sedd! Till vilken nytta, kan man kanske fråga? Det här är medioker vampyrskräck. Det fungerar inte ens som underhållning i mitt fall (men hur det är för er andra vet jag inte). Näppeligen den bästa story som Stephen King har skrivit. I huvudrollen ser vi förresten Miguel Ferrer.
Misery (1990) har lovordats av mina föräldrar, både som film och som bok. Men varför? Det undrar jag. Jag tycker nämligen att det här är ganska dåligt. Det är simpelt och dåligt skådespelat. Jag hittar inget att fästa mig vid alls. Kathy Bates gör en urusel huvudroll, och James Caan… tja. Han är tämligen anonym i alla fall, i sin karaktär. Att Lauren Bacall medverkar gör inte saken bättre – eftersom hon faktiskt förtjänar mer än så här. Boken av Stephen King har jag inte läst, och den orkar jag inte heller läsa. Någon jämförelse mellan bok och film får utebli. Men filmen är riktigt usel, och jag kan inte för mitt liv begripa vad andra ser i detta som skulle vara så värst bra. Mediokert på gränsen till dåligt.
Dolores Claiborne (1995) är förvisso ganska välgjord. Kathy Bates gör kanske den bästa roll jag sett henne i, exempelvis. Ändå känns intrigen på något sätt meningslös. Jag lyckas inte fångas av den, trots att jag inte har något speciellt att klaga över. Detaljerna är mestadels bra, men på något vis räcker det inte ända fram, till ett gott helhetsintryck. Något verkar saknas, men jag kan tyvärr inte sätta fingret på vad det är. Nåväl. Utöver redan nämnda Bates ser vi dessutom bland andra Jennifer Jason Leigh, Christopher Plummer, David Strathairn, John C. Reilly och Bob Gunton. För författandet står såklart Stephen King, men jag har inte läst hans bok själv så någon jämförelse mellan bok och film blir det inte tal om. På det hela taget kan min kritik alltså inte motiveras. Det är mitt subjektiva intryck jag förmedlar, men jag kan inte ge det kött på benen i form av några objektiva kriterier.
