Hipp Hipp – på riktigt (paw rihk-titt) är en liveföreställning som inte duger till mycket annat än att somna till. Men så är jag heller inte särskilt förtjust i humor av det här slaget, ärligt talat. Serien är åtminstone snäppet bättre än liveföreställningen. Nåja, mer finns inte att säga om det här, i alla fall inte ur min mun.
Charlie’s Angels: Full Throttle (2003) är dålig. Den är kanske till och med ännu sämre än dess dåliga föregångare, om något sådant nu är möjligt. Men jag tänkte att det skulle kunna fungera att somna till, och voilà! Tydligen är filmen bra till något i alla fall, för somnade, det gjorde jag. Om än inte förrän runt slutet. I den här dåliga filmen ser vi dock många kända ansikten, och några av dem tenderar att vara riktigt bra skådisar också.
*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bernie Mac
*Crispin Glover
*Robert Patrick
*Demi Moore
*Shia LaBeouf
*Matt LeBlanc
*Luke Wilson
*John Cleese
*Robert Forster
*Pink
*Bruce Willis
En lång lista med andra ord. Men tyvärr gör inte bra skådisar det här till en bra film, och tyvärr duger den inte till så mycket mer än att somna till. På det hela taget skräp.
The Oxford Murders (2008) är bra. Den är till och med riktigt bra. Eller så är det bara jag som är en sucker för thrillers med intellektuella referenser här och där? Jag gillar hur som helst det här. Mycket konstifikt för övrigt, att tala om “Wilkes” lösning av “Bormat’s Last Theorem”. Egentligen var det förstås Wiles och “Fermat’s Last Theorem”. Fermats gåta löstes förresten år 1995, så skall man tänka sig att filmen utspelar sig det året? Eller är det att ta den lite väl bokstavligt? Nåja. Bra roller av Elijah Wood och John Hurt. Över huvud taget bra film.
An American Crime (2007) är bra, men jag erkänner att jag spolade igenom ungefär halva. Jag blev helt enkelt en smula illa berörd, eftersom det här är baserat på verklighet, och eftersom… det faktiskt är en hemsk händelse. I huvudrollen ser vi Ellen Page. Alla verkar gilla henne. Jag gillar måhända henne, men sällan hennes rollfigurer. Ifall man inte är så pigg på hennes karaktärer så kanske det kan tyckas trevligt att se henne få smisk – hon får faktiskt smisk i den här filmen – men inte i det här sammanhanget. Hennes rollfigur är nämligen bara charmig. Det är Catherine Keener som spelar den onda personen här, och som smiskar Page. Det är hon som spelar den onda kärring som låser in barn i källare och misshandlar dem. Ett otippat kort faktiskt, eftersom hon brukar spela så älskvärda karaktärer med glimten i ögat. Jag är bara lite förvånad över de aktörer man valt för att spela de här rollerna, men det fungerar! Det är till och med bra, även om jag som sagt blir en smula illa till mods av det. Övrig biroll av James Franco.
A Bridge Too Far (1977) är en riktigt bra krigsfilm, men jag vet inte riktigt om den förtjänar dess 175 minuter i längd. Hur det än må vara med den saken, så är det en något tragikomisk händelse som skildras, och Richard Attenborough är kompetent bakom kameran. Jag gillar i alla fall den här filmen, och har inget direkt ont att säga om den alls. Dessutom ser vi en hel del kända ansikten. Godbitarna är i min mening Michael Caine, Sean Connery och Anthony Hopkins. Samtliga är bra skådisar, och det är trevligt att se dem agera i en och samma film. Men vi ser förstås också andra aktörer värda att nämna vid namn. Vi ser James Caan. Vi ser Gene Hackman. Vi ser Laurence Olivier och Robert Redford och Liv Ullmann. Ja, och fler med dem naturligtvis, men dessa är de som jag väljer att namnge. Helt enkelt en bra film som endast kan rekommenderas.
Solyaris (1972) är förstås bra, och regisserad av Andrei Tarkovsky dessutom. Mycket bättre än dess senare remake, även om jag fortfarande skulle kunna rikta viss kritik mot det här. Men det är bäst att hålla sig kortfattad. Därför skriver jag inget mer om det här, för om jag gör det, lär det dröja innan jag slutar. 165 minuter bra film hur som helst.
Charlie’s Angels (2000) har nu setts i dess helhet. Tidigare hade jag bara sett några få scener ur den. Men jag tycker förstås att det här är dålig film. Många kan säkert hålla med mig om det, eller åtminstone möta mig halvvägs. Jag vet i alla fall ingen som tycker att det är här mästerligt. Vilket har sina orsaker. Vi ser dock väldigt många kända ansikten här, och bland dem:
*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bill Murray
*Sam Rockwell
*Tim Curry
*Crispin Glover
*Luke Wilson
*Matt LeBlanc
*Tom Green
*LL Cool J
Ja, det där var väl en skaplig lista ändå? En skaplig lista på skapliga aktörer som tyvärr bildar en dålig film. Det här fungerar kanske att ha på i bakgrunden, i rent strötittarsyfte. Men man klarar sig kanske också lika bra utan det.
Andrey Rublyov (1969) har till slut setts. Och tja, vad säger man? Jag räknar det här som den första riktigt riktiga filmen av Andrei Tarkovsky, även om det egentligen är hans andra professionella produktion. Det är här vi börjar känna igen honom ordentligt. Men han har fortfarande en hel del att bemästra i min mening; han gjorde bättre film senare i sitt liv. Egentligen har jag inget att klaga på. Det här är 180 minuter mästerlig film, eller snarare, mästerligt regisserad film. Helhetsintrycket är för den skull inte enbart gott. Regin är mycket vacker, skådespeleriet är gott, och vissa scener är riktigt gripande. Men fortfarande har inte handlingen så mycket att bjuda på i mån av psykologiskt djup, åtminstone inte i jämförelse med Tarkovskys senare filmer. Jag är dessutom sval inför den kristna tematiken. Jag är alltså inte den idealiske tittaren för den här filmen, även om jag kan uppskatta den.
Bill (2007) är faktiskt ganska bra. Bättre än jag hade väntat mig, får jag lov att säga. Den får mig att vilja röka marijuana i ett tält och dansa med kåta flickor. Eller ja. En halvsanning måhända (jag är inte så mycket för tält och dans) men den som sett filmen begriper säkert vad jag menar. Aaron Eckhart gör en fin huvudroll, och Jessica Alba är helt okej i sin biroll. Vi ser även en respektabel Elizabeth Banks och en Timothy Olyphant som dock varit bättre på andra håll. Ganska bra film, allt som allt.
20000 Leagues Under the Sea (1954) är en rätt bra filmatisering av den gamla boken av Jules Verne. Problemet är bara att jag är så välbekant med historien att jag inte riktigt lyckas njuta av filmen. Det är emellertid mitt problem och inget som filmen skall behöva lida för. En rätt bra film är det ju faktiskt, under omständigheterna. Kirk Douglas är mycket trevlig här, och jag brukar ju gilla honom mycket. Vi ser även James Mason och Peter Lorre.
