Cineasten

Bulworth (1998) är väl rätt okej antar jag. Ingen höjdare kanske, men rätt okej ändå. Den är understundom ganska prinsam, eller åtminstone uppfattar jag den som det, och pinsam humor har jag svårt för. Men okej, det övergripande intrycket får väl sägas vara ganska gott ändå. Warren Beatty har skrivit manus, regisserat, och spelat huvudrollen. Man kan lugnt påstå att det här är hans projekt. Vi ser också Sean Astin, Halle Berry och Don Cheadle. Ja, och Michael Clarke Duncan, ej att förglömma, såväl som en lönnmördare gestaltad av Oliver Platt.

Bullitt (1968) är väl helt okej antar jag. Jag såg den någon gång för runt tio år sedan, och mindes den såklart inte nu. Därför tänkte jag att den skulle kunna ses om, och det gick ju bevisligen. Min pappa tycker om det här. Han gillar filmer med biljakt i, se. Själv är jag något ljum inför detta, men visst, det är ju inte dåligt. Vi kan inte klaga på Steve McQueen och ej heller på Robert Duvall. Helt okej film – men jag är inte så entusiastisk som exempelvis min pappa är.

Breakfast at Tiffany’s (1961) är charmig och välgjord. Jag roas av den, trots att det här knappast är “min” genre av film. Romantiska dramakomedier betackar jag mig generellt för, men här är något av ett undantag. Jag tänker inte höja detta till skyarna, men det är inte tramsigt och faktiskt ganska underhållande. Boken av Truman Capote har jag förstås inte läst, så någon komparation kan det inte bli tal om. Men Audrey Hepburn är mycket trevlig i sin roll, och Mickey Rooney passar bra i sin lilla biroll. Gott.

Bonnie and Clyde (1967) är riktigt bra, och det förvånar mig inte att den innehar plats nummer 220 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är förstås inte en hög placering, men en placering inte desto mindre. En klassiker värd namnet, som dessutom enligt egen utsago är mycket bra. Jag gillar Warren Beatty och Faye Dunaway i huvudrollerna. De presterar utmärkt. Även Gene Hackman och Gene Wilder är bra. Nu vet jag inte så mycket om den verkliga händelsen, så någon jämförelse mellan verklighet och film kan det inte bli tal om. Jag nöjer mig med att konstatera att det här är bra film, och att den är en njutbar upplevelse.

Battle of Britain (1969) är helt okej men inte så mycket mer än det. Den är välgjord, men kanske inte så intressant, frånsett dess historiska koppling. Michael Caine är bra, men jag tycker att han är bättre på senare tid när han blivit äldre. Vi ser även Laurence Olivier och Christopher Plummer.

Cool World (1992) är knappast en bra film. Den är rentav dålig. Den är dålig, trots att för övrigt bra skådespelare medverkar, såsom Kim Basinger och Gabriel Byrne och Brad Pitt. Nej, det finns inget mer att säga tror jag. Dålig film.

Tystnaden (1963) har min mamma pratat om många gånger, trots att hon inte ens själv sett den. Men tydligen såg min moster den på bio när den var aktuell, och var sedan sur när hon kom hem, därför att hon tyckt att den var så usel. Hon var alltså tillräckligt sur för att det skall kunna pratas om det fyrtio år senare! Då kan man vänta sig en film som antingen är riktigt dålig eller också riktigt bra – tänkte jag. Men jag såg den alltså först nu, trots att min mamma pratat om den här händelsen så många gånger. Och jag vill inte påstå att den är särskilt bra eller särskilt dålig. Den är “ganska bra”. Den är “okej” ifall man betänker att regissören är Ingmar Bergman. Han har ärligt talat gjort bättre film än så här. Men fortfarande är det inte så pjåkigt ändå. Några intressanta anekdoter ur trivian kan man ju bjuda på:

The film was submitted to the rating bureau just weeks after the directions had been liberalized a bit: it went through without cuts, and made a real stir. It attracted huge audiences, was fiercely debated – and acquired a reputation for being the film that shot the first big hole in the “sex censorship wall” of Swedish moviemaking. Within five years, film censorship had become a formality.

The controversy the film acquired for being sexually explicit resulted in a much larger audience than most Bergman pictures. When Bergman realized this, he commented that it had attracted the most unwanted viewers of any of his pictures.

Jojomensan. Rätt bra film alltså, men knappast en av Bergmans bättre.

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008) befinner sig just nu på plats nummer 175 bland IMDb:s topp 250 filmer. Den lär dock snabbt petas bort från listan; den har ju främst hamnat där därför att den är alldeles nyutkommen. Att den inte förtjänar någon sådan placering borde nästan vara självklart. Det råder delade meningar om huruvida den här filmen är bra eller ej, och själv tillhör jag den senare kategorin av tittare. Jag tycker inte att det här är särskilt bra. Det fungerar att strötitta på, som ren och skär underhållning utan ett krav på motprestation. Jag är visserligen inte ett stort fan av de tidigare tre filmerna heller, men den här lär ändå vara sämst i serien. Så kan det kanske bli när man väntar 19 år mellan uppföljarna. Något har den här filmen i alla fall lärt mig! Jag visste inte att man kan klara sig undan en kärnvapenexplosion genom att krypa in i ett kylskåp. Men det vet jag nu! Suck. Enligt mig presterar Steven Spielberg dåligt som den här filmens regissör. Harrison Ford är väl okej, men att vara “okej” behöver inte vara något särledes positivt alla gånger. Cate Blanchett är hemsk, hon som annars är en superb aktris. Shia LaBeouf är tråkig. John Hurt är alltjämt bra, med ett undantag… tydligen. Inga toppbetyg med andra ord, men det fungerar väl som ren och skär underhållning. På ett djupare och mer betydelsefullt plan är detta en flopp.

Emotional Arithmetic (2007) är faktiskt riktigt bra. Vackert regisserad drama i varma färger, trots att den är sorglig. Bättre än väntat, får jag lov att tillstå. Dessutom tycker jag mycket om Max von Sydow. Men inte heller Gabriel Byrne, Susan Sarandon eller Christopher Plummer går av för hackor. En fin drama som gott och väl kan rekommenderas.

All the President’s Men (1976) är bra. Den saken skall det inte råda några tvivel om. Men jag har inte så mycket mer att tillägga. Bra roller av Dustin Hoffman och Robert Redford. Vi tycker också om att se F. Murray Abraham i biroll. Eller okej, jag gör det åtminstone. På det hela taget bra, alltså. Och naturligtvis verklighetsbaserad.