Cineasten

Vargtimmen (1968) är bra, men Ingmar Bergman har ärligt talat presterat bättre både före och efter detta. Om det nu får sägas, alltså. Ifall man inte är så förtjust i en film av Bergman så kan man väl inte vara någon cineast! Invänder folk emellanåt. Men jag gillar Bergman generellt sett och även här, men det tycks mig som att han inte riktigt behärskar skräckformatet. Det här är också den enda “skräckfilm” han någonsin gjorde. Max von Sydow och Liv Ullmann är bra skådespelare.

Höstsonaten (1978) är mycket bra. En av de bättre filmerna av Ingmar Bergman till och med – enligt min ringa uppfattning. Den är inspelad i Norge eftersom han nödgats resa utomlands, anklagad av staten för skattefusk. I huvudrollen ser vi Ingrid Bergman i en sen roll, ja, hennes allra sista att räkna med. Även om hon dog först fyra år senare. (Det finns inget släktskap mellan Ingmar och Ingrid Bergman, ifall någon undrar.) Liv Ullmann är väldigt bra. På det hela taget bra film.

Spellbound (1945) är bra. Något annat kan man väl svårligen påstå? Alfred Hitchcock presterar utmärkt som dess regissör, och i huvudrollen ser vi en 30-årig och mycket vacker Ingrid Bergman. I biroll Gregory Peck. Det här är en bra film, inte för att dess handling är innovativ och djuplodad, men för att regin är välgjord, och för att Bergman strålar.

Break the Science Barrier (1996) är en dokumentär av och med Richard Dawkins. Tydligen hade jag missat att se den, men nu är det felet korrigerat i alla fall. Bra film – men här finns inget nytt för mig, eller för någon annan som har bra koll på Dawkins böcker/filmer.

Grosse Pointe Blank (1997) är rätt bra, men efter någon halvtimmes tittande märker jag att jag har sett den förut. Det känns alltid lika konstigt när man plötsligt börjar känna igen scener sådär. Men hur som helst är det en trevlig film, och John Cusack passar bra i dess huvudroll – som en charmig och något fumlig lönnmördare. Även hans syster Joan Cusack är bra. Ja, vi gillar förstås även Dan Aykroyd och Hank Azaria; Minnie Driver och Alan Arkin. Över huvud taget en rätt bra film, om än inget mästerverk förstås.

Grace Is Gone (2007) är bra, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blir lite illa berörd av det här. En mycket sorglig drama, får man tillstå att det är. Sorglig – men för den skull välgjord. John Cusack levererar en mycket trevlig huvudroll.

Speed Racer (2008) är något jag vill tycka om. Men oavsett hur mycket jag vill det, så förmår jag inte gillande. Jag tycker faktiskt att det här är rätt medelmåttigt. Visserligen är filmen udda och innovativ rent visuellt, men den lämnar mycket att önska i mån av substans. Det här bör ses som ren och skär – och kanske lite barnslig – underhållning. Ärligt talat kan bröderna Wachowski göra bättre film. Emile Hirsch fungerar väl med nöd och näppe i dess huvudroll, och John Goodman är ovanligt blek. Susan Sarandon är anonym, och det är även Christina Ricci, även om hon är snygg. Matthew Fox fungerar väl, antar jag. Nej, så mycket gott kan jag inte säga om det här. Men det fungerar väl lite halvdant, så länge man bara ser det som en simpel dussinfilm. Vilket det i mina ögon är.

Grotesco är en väldigt rolig humorserie om åtta avsnitt (eller nio, ifall man medräknar piloten). Totalt sett alltså runt 270 minuter komedi. Eller 4½ timme om man hellre räknar det så. Jag slås av hur välgjort det här är. Jag slås också av hur förbaskat roliga somliga av sketcherna är. Till favoriterna hör “Bedstefar og jeg” och “Skärgården” – men även sketchen med Katla i sista avsnittet är väldigt rolig. Över huvud taget en rolig serie som gott och väl kan rekommenderas. Inte alla scener är fullträffar, men tillräckligt många. Passar mig som handen i handsken. Det återstår väl att se ifall det blir fler avsnitt, men jag skulle hoppas på det!

Funny Games U.S. (2007) är egentligen en ganska bra skräckfilm, men jag har svårt för att se sådant här. Jag har svårt för att se psykopater som utan medlidande och utan förstånd torterar oskyldiga människor. Därför spolade jag mig bitvis igenom den. Men man hade rekommenderat mig att se den, och visst är den sevärd, frånsett att åtminstone jag blir moraliskt upprörd och en smula illamående av sådant här. Naomi Watts och Tim Roth är okej.

Cross of Iron (1977) är riktigt bra. Vanligtvis är jag inte så väldans intresserad av gamla krigsfilmer, men den här är intressant. Den är mer än en skildring av WWII. Det är en film som behandlar moraliska dilemman, och för övrigt är James Coburn alldeles underbar i sin huvudroll. Även James Mason är bra. Filmen är över huvud taget bra, och värd epitetet “klassiker”.