Cineasten

Zerkalo (1975) är måhända mer känd under den internationella titeln “The Mirror”, och för regin står naturligtvis ingen mindre än Andrei Tarkovsky. Att det är en välgjord film behöver vi säkert inte tvista om, men vad den vill säga är en fråga som tål att stötas och blötas. Den saken undkommer inte tittaren att undra över, och själv vet jag faktiskt inte så noga. Det måste erkännas: jag begriper inte riktigt det här. Men jag skall läsa några recensioner så småningom, så kanske det klarnar något. Under tiden en rolig historia som en recensent på IMDb har nedtecknat:

After Zerkalo was completed, it was first shown to the group of the famous critics. After watching it, critics started to argue about it, trying to find the hidden meaning and make sense of what they just saw. It went on and on until the cleaning lady who came to the screening room and had been waiting for the end of discussion to do her job, asked them for how long they would stay? Someone said to her that they were discussing a very complicated film, and they needed time to understand it. Cleaning lady asked, “What is that you do not understand in this film? I saw it also, and I understood everything.” Critics were silenced for a moment, and then, one of them asked the woman to share her thoughts on Zerkalo. She answered, “It is about a man who had caused too much pain to the ones whom he loved and who loved him. Now he is dying and he is trying to ask them for forgiveness but he does not know how.” After the pause Tarkovsky said that he had nothing else to add about his film to what the cleaning lady had to say.

Jojomensan. Det här är en mycket välgjord film. Man märker direkt att den är Tarkovskys. Och den är bra – men mycket krävande och snudd på obegriplig.

American Crude (2007) är… tja. Maken till obefintligt manus får man strikt taget leta efter. Det här är fullständigt värdelöst, i så måtto att det saknar all substans. Meningslös dramakomedi, trots att vi ser en del kända ansikten i den. Michael Clarke Duncan är ett sådant ansikte. John C. McGinley är ett annat. Ron Livingston ett tredje och Rob Schneider ett fjärde. Hur fick man egentligen dessa kända namn att hoppa på det här projektet? Det kan man fundera över, om man orkar. Själv orskar jag inte, och raderar filmen ur mitt minne bäst jag kan.

Rashômon (1950) är en film av Akira Kurosawa, och den ligger just nu på plats nummer 71 bland IMDb:s topp 250 filmer. Jag skall bara säga att den är intressant och vackert gjord. Sannerligen en bra film. Utöver detta tänker jag citera vad en recensent har sagt på IMDb, för han säger det bättre än jag själv skulle kunna. Dessutom är det ju bekvämt för mig på det viset:

To have a film that holds the coveted title of being the reason that the “Best Foreign Film” category was created for the Oscars is one thing, but to be able to back up that myth with a powerful film that speaks both about humanity and the strength of truth is a whole new angle. Often we witness powerful foreign films that slip through the lines of cinema, regarded by so many as valuable assets to the film community, but never see the gold of Oscar. In the same sense, sometimes the most popular of those foreign films eventually become Oscar contenders, not because they are worthy enough, but because studios had the funds to allow bigger distribution to audiences, thus allowing popularity to do the rest. Rashômon is one of those few films that succeed in giving us both a quality film and the accolades to represent it. Rashômon is a rare breed of film. The Japanese filmmaker Akira Kurosawa took many bold steps with this film (pointing his camera at the sun, filming deep within the jungle, and the mockery of truth), that it is unlikely that you could go to a modern day Hollywood film without seeing one of these techniques being “borrowed”. His bold storytelling, creative camera work, and powerful characters give us a unique story that should be included in everyone’s film library.

Så var det sagt.

THX 1138 (1971) är en bra film av George Lucas. Men den är inte originell. Det är inte min avsikt att regna på någons parad, men den här filmen lånar vitt och brett från 1900-talets dystopiska romaner. Dessutom verkar man alltid tänka sig ett samhälle så olikt vårt att det inte går att känna igen. Man kan inte identifiera sig med den värld som porträtteras, och därför riskerar budskapet att förbises av tittaren. Men budskapet är förstås bra, och det här fascistiska samhället är förstås ondskefullt. Trevlig huvudroll av Robert Duvall.

Zorro, the Gay Blade (1981) är väl lite småskoj, men jag måste säga att den inte är så parodisk. Jag har nämligen alltid betraktat Zorro som något av en parodi i sig självt: en parodi på töntiga berättelser om maskerade hjältar. Men nåja. Det här är hur som helst småskoj i alla fall, och i huvudrollen ser vi George Hamilton.

The Grand (2007) är kanske begriplig och rolig om man är bekant med den pokerturnering som det parodieras på, men det är ju inte jag. Så det här passerar mig ganska obemärkt, och tycks mig vara slöseri med tid. Medverkar gör bland andra Woody Harrelson och Hank Azaria.

Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd (2004) är en dokumentär med en lång titel. Lite för lång kanske? Själva filmen är dock inte för lång. Den består i tre delar om en timme vardera, men den skulle för all del kunna vara mycket längre än så. Intressant är den sannerligen, åtminstone för den tittare som är fascinerad av Ingmar Bergman och hans filmer (vilket jag lyckligtvis är). Den sista delen hade jag redan sett. Den såg jag när den var aktuell, på teve. Jag befann mig den gången på hotellrummet i Åbo; det var mitten av april 2004. Så det var ju roligt och intressant att nu kunna se hela filmen i dess helhet.

Viskningar och rop (1972) är Ingmar Bergman när han är som bäst. Ifall det här inte är hans bästa film, så är det i alla fall en av de bästa. Vad mig anbelangar är det här en riktig fullträff. Mycket intensiv, mycket sorglig och mycket konstnärlig. Dessutom har jag för några år sedan besökt Taxinge Slott där filmen spelades in. Helt enkelt superb produktion, och god prestation av Liv Ullmann. Inga klagomål här inte.

Honeydripper (2007) är väl helt okej. Den är välgjord och levererar trevlig musik, även om den kanske saknar lite i mån av substans. Så särskilt intressant är den kanske inte, men den har sin charm, inte desto mindre. Helt okej med andra ord. Trevlig huvudroll av Danny Glover, och trevliga biroller av bland andra Charles S. Dutton och Albert Hall.

Hour of the Wolf: The Search for Sanity (2004) är en liten “futurette” på 25 minuter som tillhör filmen Vargtimmen av Ingmar Bergman. Här intervjuas Bergman själv, även om den intervjun stammar från 1970, och Liv Ullmann (vars intervju dock också var äldre – dock bara två år äldre, alltså från år 2002). Lite smått intressant kanske, men endast kuriosavärde får man medge.