On the Waterfront (1954) passerar mig ganska obemärkt förbi. Visst är det en välgjord film. Den har vunnit åtta Oscars och befinner sig i skrivande stund på plats nummer 87 bland IMDb:s topp 250 filmer. Ändå finner jag den andefattig och uttråkande. Det är något som inte “klickar” helt enkelt, vilket kan bero på filmen, men även på mig som tittare. Ibland kommer man ju inte riktigt överens med filmer, trots att de egentligen är bra och välgjorda. Huvudroll av Marlon Brando.
Kill Bill: Vol. 2 (2004) sågs när den var ny, men det var ju ett tag sedan, så jag tänkte att jag skulle se den igen. Vilket jag nu alltså har gjort. De flesta tycker att det här är väldigt bra film. I skrivande stund håller den plats nummer 175 bland IMDb:s topp 250 filmer. Vad tycker jag då? Precis samma sak som jag tycker om dess föregångare, men att det här är sämre. Ettan är trots allt bättre gjord än tvåan, även om jag nu inte är så särskilt förtjust i ettan heller. Trots regi av Quentin Tarantino, och trots huvudroll av Uma Thurman. Och trots biroller av bland andra Lucy Liu, Michael Madsen, David Carradine och Samuel L. Jackson.
Kill Bill: Vol. 1 (2003) sågs när den var ny, men det var ju ett tag sedan, så jag tänkte att jag skulle se den igen. Vilket jag nu alltså har gjort. De flesta tycker att det här är väldigt bra film. I skrivande stund håller den plats nummer 123 bland IMDb:s topp 250 filmer. Vad tycker jag då? Jag var inte imponerad när filmen kom ut, och jag är kanske ännu mindre imponerad idag. Förvisso är regin väldigt medvetet gjord, men det finns “detaljer” som gör att jag inte kan gilla det här så värst mycket. Exempli gratia: Uma Thurman är inte en utövare av kampart. Hon låtsas bara. Och det gör väl även alla andra, om inte de flesta? Det blir helt enkelt inte övertygande kampscener. Sådana detaljer bygger på varandra och gör att jag till sist tycker att filmer än smäck. Det ser bra ut på ytan, men den håller inte för närmare granskning. Trots regi av Quentin Tarantino, och trots biroller av bland andra Lucy Liu, Michael Madsen och David Carradine.
Offret (1986) är en mycket bra film. Mästerlig, till och med. Vad annat var väl att vänta. Det är ju Andrei Tarkovsky som står för dess regi, detta som också blev hans sista film. Inspelade på Gotland och beståendes utav 155 tagningar är detta mycket trevliga och intelligenta 150 minuter film. Inte Tarkovskys bästa, men bra nog, kan vi ju säga. Men mer vill jag inte ha sagt. Man får helt enkelt se filmen för egen del, och bilda en egen uppfattning. Jag vill inte beröva er det nöjet genom att bred ut mig ytterligare.
North by Northwest (1959) är inte vad jag skulle kalla för ett mästerverk. Däremot är det en fasligt underhållande film, som man inte kan låta bli att engagera sig i. Det beror till del på handlingen, men kanske allra mest på Cary Grant i en förträfflig huvudroll. I skrivande stund håller filmen plats nummer 26 bland IMDb:s topp 250 filmer. En förtjänad placering? Det vågar jag inte påstå. Men det är en bra film, och den är väldigt underhållande. En klassiker värd att vara klassiker, inte tu tal om den saken, men fortfarande inget mästerverk. I övriga roller ser vi bland andra James Mason och Martin Landau, och för regin står naturligtvis Alfred Hitchcock.
No Reservations (2007) är en charmig romantisk komedi. Den är dock inte något mer än just det. Förvisso en “feel good”-film som man brukar säga, men den har inget särskilt att skryta med. Att filmen har en uppsluppen och glad stämning gör tyvärr inte mig nöjd. I slutändan får jag nog tillstå att det här på sin höjd är “okej”. Huvudroll av Catherine Zeta-Jones och vid hennes sida ser vi Aaron Eckhart. Övriga biroller av bland andra Patricia Clarkson och Bob Balaban.
Ned Kelly (2003) är en på verklighet baserad western. Knappast en genre som brukar göra mig entuasiastisk, och det hade jag ingen anledning att bli, den här gången heller. Även om handlingen har potential så är produktionen till sidst og syvende medioker. Jag tror inte jag har mer att säga om den. Huvudroll av den numera avlidne Heath Ledger. Biroller av bland andra Orlando Bloom, Geoffrey Rush och Naomi Watts.
Nanking (2007) visade sig vara en välgjord men i mina ögon ganska ointressant dokumentär. Det finns nog inte så mycket mer att säga, i det här fallet. Medverkan av Woody Harrelson.
Sin City (2005) har vi alla sett, så jag behöver knappast berätta om den. Vi tycker alla att det är en bra film, dessutom. I skrivande stund håller den plats nummer 80 bland IMDb:s topp 250 filmer. Själv ansluter jag mig till ledet. Jag såg den här filmen i samma veva som den var aktuell, men eftersom jag tyckte mig ha glömt mycket av den, så såg jag nu om den. Vad gillar man mest med detta? Det episka upplägget? Den originella regin? De våldsamma men samtidigt aptitretande kampscenerna? Ett tag pratades det mycket om en scen i slutet där Jessica Alba blir piskad av ett gult missfoster. Jag vill klargöra att hon bara får ett piskrapp (men för all del – hon hade kunnat få ett hundratal till vad mig anbelangar). Oavsett varför man gillar filmen, så gillar man den. Jag gör det också, även om det inte är någon favoritfilm. Utöver redan nämnda Alba ser vi en hel del kända ansikten framför kameran:
*Benicio Del Toro
*Michael Clarke Duncan
*Josh Hartnett
*Rutger Hauer
*Brittany Murphy
*Clive Owen
*Mickey Rourke
*Bruce Willis
*Elijah Wood
Med flera, naturligtvis. Dessa är de mest kända namnen, och de jag väljer att nämna.
Music Within (2007) var bättre än väntat. Den är riktigt bra, till och med. Det här är den sanna berättelsen om ett intressant levnadsöde, och i huvudrollen ser vi en mycket bra Ron Livingston. Visst gör han sig bäst som en avslappnad och lugn karaktär? Gärna med glimten i ögat, förstås, såsom här. Det här kan bara få gott betyg från min sida. Dessutom som en liten godbit en minimal biroll av Leslie Nielsen.
