Purgatory (1999) har en handling med potential, men det räcker tyvärr inte särskilt långt, när man inte bemödar sig om att utveckla potentialen. Det här visar sig vara medelmåttigt med råge, trots att en del bra aktörer medverkar. Bland dem exempelvis: Sam Shepard, Eric Roberts, Randy Quaid och Peter Stormare.
Pride & Prejudice (2005) är tramsigt gammalt tantsnusk! Nu har jag sagt det. Det känns bäst att få det ur sitt system på en gång, så folk begriper vad man tycker. För det här är ju en allmänt uppskattad film, som bygger på en allmänt uppskattad bok (av Jane Austen om det undgått någon). Jag har inte läst boken, därför att det är gammalt tantsnusk, men jag tänkte att jag skulle kunna se filmen i alla fall. Knappt det, skall jag säga! Redan filmen om två timmar är hemskt tråkig och ointressant, även när den är tekniskt välgjord. En vacker form är det förvisso, men formen saknar substans. Det här nöjer jag mig knappast med. Ehuru rätt trevlig huvudroll av Keira Knightley, och rätt trevliga biroller av bland andra Jena Malone och Donald Sutherland.
Premonition (2007) är en film som en bekant tipsade mig om, för ett tag sedan. Jag kan dock inte själv påstå att jag tycker att det här är särskilt bra. Det är, ärligt talat, förutsägbart och rentav lite tramsigt. Jag är inte så förtjust i “spänning” för spänningens egen skull. Det verkar som att man klistrat ihop några intriger på måfå, och försökt göra varje scen spännande, trots att man därigenom åstadkommer helt motsatt resultat. Huvudroll av Sandra Bullock, som jag brukar ogilla, och biroll av bland andra Peter Stormare, som jag brukar gilla.
Platoon (1986) hade jag sett förut för väldigt länge sedan, men jag tyckte att en uppdatering skulle vara på sin plats. Så – nu är jag uppdaterad! Bra film? Javisst. Det här är en klassiker som i skrivande stund befinner sig på plats nummer 137 bland IMDb:s topp 250 filmer. Sådan information garanterar förvisso inte kvalitet, men i det här specifika fallet är det kvalitet man får. Dock vill jag inte påstå att den här av Oliver Stone regisserade krigsfilmen är ett mästerverk. Den är välgjord och intressant, inte tu tal om den saken, men jag tycker faktiskt inte att den hör hemma på den verkliga topplistan. Vi ser dock en del mycket bra aktörer framför kameran. Bland dem exempelvis: John C. McGinley, Tom Berenger, Willem Dafoe, Charlie Sheen, Forest Whitaker och en mycket ung och okänd Johnny Depp. Jag vill dock påstå att samtliga skådisar har presterat bättre på andra håll, åtminstone senare, och vad gäller Stone… tja. Vi kan ju säga att han höll högre klass för femton år sedan och längre tillbaka. Det här är en av hans bästa filmer – men den når fortfarande inte upp till en status av “mästerverk”.
Persona (1966) är en mycket bra och intressant film. Men jag kan nog inte skriva något om vad som gör den bra och intressant, utan att låta det bli en fullödig recension. Man får helt enkelt se detta själv och bilda en egen uppfattning, för det är helt klart värt att ses. Mycket bra regi av Ingmar Bergman.
Paths of Glory (1957) är en bra film. Säger man något annat får man väl en hel hög kritiker över sig. Det är en klassiker av Stanley Kubrick, och i skrivande stund håller den plats nummer 41 bland IMDb:s topp 250 filmer. En förtjänad placering? Nej, det tycker jag inte. Det här är bra film, men det är inte ett mästerverk. Den är bra – men inte en av de 41 bästa filmerna någonsin. För den skull skall vi inte kritisera den. Det här är bra, och bra duger faktiskt gott. Smakfull huvudroll av Kirk Douglas.
Palindromes (2004) är egentligen en ganska välgjord och emotiv film, men jag lyckas liksom inte hitta någon intressant substans att fästa mig vid. Jag nöjer mig inte riktigt med intrig och stämning, jag vill ha mer än så. Men jag hittar inte mer, och därför kan jag tyvärr inte ge filmen något anmärkningsvärt beröm. Dock, som sagt, en tekniskt sett välgjord och känslosam film.
10,000 BC (2008) var ju inte så bra. Det är rentav ganska dåligt, om sanningen skall fram. Och visst skall väl sanningen fram? Lyckligtvis hade jag inga särskilda förhoppningar på den här filmen, men de som har haft det lär bli besvikna. Värdelöst skräp, ärligt talat.
Ordinary Decent Criminal (2000) är en kort och smått underhållande film, som i slutändan bara kan beskrivas som medioker. Detta trots huvudroll av Kevin Spacey, som jag brukar uppskatta mycket, och biroll av Colin Farrell, som åtminstone brukar kunna vara trevlig. Mer har jag ärligen inte att säga i just det här fallet. Frånvaron av substans är allmän, och sådan frånvaro kan man bara identifiera – inte analysera.
Tempo di viaggio (1983) är en svårtillgänglig dokumentär som förmodligen endast har kuriosavärde för beundrare av Tonino Guerra och Andrei Tarkovsky. Men eftersom jag själv är en beundrare av åtminstone den senare, så var jag tvungen att se detta. Intressant? Ja, i alla fall lite. Men för någon som inte är en beundrare av någon av dessa herrar kan filmen lugnt passera obemärkt. Endast kuriosavärde för pretentiösa Tarkovsky-fetischister såsom jag själv.
