Bin-jip (2004) är även känd som “3-Iron”. Är den bra? Den är förbannat jävla skitbra, om språket ursäktas. Möjligen är det här en av de mest vackra filmer jag sett, till och med. Här vankas sann minimalism, såtillvida att man uttrycker väldigt mycket med väldigt få medel. Filmen är koreansk, men man skulle lika gärna kunna se den utan undertexter. Dialogerna är begränsade både till antal, längd och innebörd. Det mesta sägs i tysthet genom bilder och briljant regi av Ki-duk Kim. Jag skall inte måla ut min entusiasm alltför mycket, och tygla lusten att skriva en fullödig recension. Omdömet skall i vanlig ordning kunna räcka här, och det fick man redan från början. Förbannat jävla skitbra helt enkelt.