Ben-Hur (1959) är väl en film som varje hobbycineast förr eller senare måste se. Inte bara därför att det är en klassiker, men även för att den faktiskt är bra. Jag skulle dock ljuga om jag påstod att dess 200 minuter i längd inte på något vis utmanar tålamodet. Att se hela filmen under en enda sittning skulle bli ganska påfrestande – själv delade jag upp den i två sittningar. Varför såg jag den egentligen just nu? Jo, därför att Charlton Heston dog för två dagar sedan. Jag tyckte att det var en bra tidpunkt helt enkelt, att se denna 49 år gamla mastodont till film. Att den är bra behöver vi inte tvista om. Den är bra, och den befinner sig för närvarande på plats 134 bland IMDb:s topp 250 filmer. Eftersom jag inte var med när filmen kom ut så har jag svårt att sätta den i dess rätta kontext. Jag vet helt enkelt inte hur den här filmen stod sig mot samtidens produktioner och krav, men jag kan ju tänka mig om inte annat. För att vara en så pass gammal film, är den här synnerligen påkostad och välgjord på alla sätt och vis. Därför den blivit en klassiker, får man förmoda? Hur som helst: mycket bra film, men fortfarande något som utmanar tålamodet ordentligt.