Cineasten

Sonny (2002) var intressant att se av flera skäl. Dels därför att det är Nicolas Cage som har regisserat den. Tyvärr har han inte regisserat något mer, men han borde göra det, för här lyckas han helt okej i alla fall. Ett annat element som gör filmen intressant är att den handlar om manlig prostitution, och att den inte är direkt fördömande. (Även om den utmålar prostitution som ett ganska hopplöst yrke utan “framtid”.) I huvudrollen ser vi James Franco, och i biroller även några andra kända ansiktet, såsom Harry Dean Stanton och Seymour Cassel. Cage spelar själv en liten biroll på ett hörn. Det här är kanske inte någon jättebra film, men den var i alla fall en smula intressant. Gott.

Some Like It Hot (1959) är förstås en klassiker. Den befinner sig i skrivande stund på plats nummer 83 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är inte en placering jag skulle vilja tillerkänna den. Man kanske kommer lyncha mig för detta, men jag ser inget särskilt mästerligt med det här alls. Jag ser en ganska medelmåttig film, med en humor som inte alls faller mig i smaken. Skall jag vara absolut ärlig så tycker jag mest att det här är tramsig film. Trots regi av den legendariske regissören Billy Wilder. Och trots att aktörer såsom Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon medverkar.

The Universe (2008) är en trevlig serie, och säsong två var lika trevlig som säsong ett. Det här består av 18 avsnitt om sammanlagt 810 minuter, eller 13½ timme om man så vill. Man lär sig en del av dessa små dokumentärer, och de är framför allt underhållande att se då och då, vartefter de sänds. Inga klagomål.

Singin’ in the Rain (1952) skall man naturligtvis ha sett. Det är ju en klassisk musikal som faktiskt innehåller några av de melodier vi alla känner igen, vare sig vi sett filmen eller ej. Men är den för den skull bra? Tja, det kan man väl svårligen tvista om. Det här är en bra film. Just nu håller den plats nummer 77 bland IMDb:s topp 250 filmer. Även om jag inte vågar påstå att den placeringen är förtjänad, så är det en bra film i alla fall. Kanske kan den vara nummer 77 på en lista över de mest klassiska filmerna? Det låter i sådana fall rimligare. Jag är vanligtvis inte så förtjust i musikaler, och tycker att det är en smula “creepy” när människor brister ut i organiserad spontansång. Här är det inte just elementet av musikal jag fäster mig vid. Jag fäster mig helt och hållet vid humorn och charmen hos dess skådespelare. Just så kommer jag minnas den här filmen: som humoristisk och charmig, men inte som mästerlig.

Shopgirl (2005) är faktiskt en smula bättre än jag hade förväntat mig, för den är ganska underhållande, men den saknar också allt var originalitet heter. Det här är en sådan klichéfilm som de flesta romantiska dramor tenderar att vara. Och det är ju inte särskilt bra - anser jag. Bygger på boken av Steve Martin som också skådespelar, och vi ser även Jason Schwartzman framför kameran.

Shinobi (2005) är det säkert många som uppskattar, men jag är inte en av dem. Jag är över huvud taget inget fan av kampartsfilmer med “superhjältar” som flyger runt och beter sig som stålmän. Jag gillar kampartsfilmer - men företrädesvis realistiska sådana. Det här får mig bara att vilja gömma ansiktet av pinsamhet. Även om det nu kanske inte är en allmän åsikt, så är det min.

Shadow of a Doubt (1943) är inte vad jag skulle vilja kalla ett mästerverk. Vore den gjord anno 2008, då skulle den ju faktiskt te sig tämligen medioker. Å andra sidan är den mycket välgjord och intressant för dess ålder, och det håller man väl med mig om, med tanke på att den just nu håller plats nummer 163 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är dock inte en placering som jag skulle vilja ge den. För regin står Alfred Hitchcock, men det här är knappast hans bästa film, även om den absolut inte är dålig. Det skall man inte tro att jag anser. Bara inte mästerlig.

Rushmore (1998) är en charmig film. Den har humor, den har intriger, den har… det mesta man förväntar sig av den, faktiskt. Framför allt är den charmig, och man får en riktigt bra inblick i alla karaktärers personligheter, vilket är intressant, bara det. Wes Anderson är en bra regissör när det kommer till filmer av just det slaget, även om han inte träffar mitt i prick varje gång. Här är det i alla fall mitt i prick, eller åtminstone snudd på. Mycket trevlig film, måste tillstås. Jason Schwartzman göra en riktigt bra huvudroll, trots att han bara var arton år gammal här (men spelar femton). Även Bill Murray är bra, även om han varit bättre på andra ställen, både före och efter detta. Bland övriga aktörer värda att nämnas, ser vi: Seymour Cassel, Brian Cox, Luke Wilson, och ett litet inhopp av en ung Owen Wilson i slutet.

Rolling Kansas (2003) är naturligtvis en så kallad “b-film”. En ganska medelmåttig rulle med liten budget, alltså. Men samtidigt kan inte tycka annat än att denna drogliberala komedi är underhållande. Den har sin charm och en humor som passar mig ganska bra. Därför måste jag erkänna att jag tycker den var “okej”. Biroller av bland andra Rip Torn och Kevin Pollak.

Rear Window (1954) är mycket bra. Den är intressant och intelligent komponerad, med flesta olika plots och med psykologiskt djup. Den är dessutom ganska originellt gjord - och måste ha varit ännu mer originell för femtiofem år sedan. Just nu håller filmen plats nummer 14 bland IMDb:s topp 250 filmer. En förtjänad plats? Nej. Även om det här är intelligent och bra på alla sätt och vis, så kan jag inte säga att det är en av de fjorton bästa filmerna någonsin. Långt därifrån till och med. Jag kan inte upphöja den till en status av “mästerverk”. Det är en intelligent, originell och underhållande thriller. Men mer är den inte. Mycket bra regi av Alfred Hitchcock, och mycket bra roller av James Stewart och Grace Kelly.