Reservation Road (2007) är en tråkig film. Den är till och med mycket tråkig, även om den inte är direkt dåligt gjord. Några bra skådespelare ser vi ju dessutom framför kameran, såsom Joaquin Phoenix, Jennifer Connelly och Mark Ruffalo. Det hjälper dock inte särskilt mycket alls. Det här är kort sagt trist.
Invincible (2006) är väl okej. Kanske till och med “ganska bra”. Tyvärr är dessa sportdramor i stort sett likadana allihop. Har man sett en så har man sett, om inte alla, så åtminstone de allra flesta. Det finns helt enkelt inget nytt här, inget att hämta som inte redan kunnat hämtas, och som inte redan har hämtats. Men visst, frånsett detta så är det en ganska bra film. Huvudroll av Mark Wahlberg och biroll av Greg Kinnear.
Four Brothers (2005) visade sig vara över förväntan bra. Jag gillar moralkakan, och nog är det professionella aktörer framför kameran alltid, inte bara i betydelsen att de blir betalade. Det är inget mästerverk, såklart, men en thriller som höjer sig över den stora mängden i alla fall. Huvudroll av Mark Wahlberg och biroll av Terrence Howard. Gott.
The Royal Tenenbaums (2001) är givetvis en bra film. Att jag inte hade sett den tidigare kan tyckas lustigt, inte minst eftersom jag faktiskt haft den i min ägo ett bra tag. Min före detta sambo tyckte att den var dålig, så det blev aldrig av att se den när den kom ut. Jag skulle kunna säga mycket om den här filmen, men skall försöka att inte göra det. Det här är trots allt min filmdagbok, och inte en blogg för recensioner. Själva omdömet får ses som tillräckligt, alltså. En del aktörer att nämna vid namn:
*Gene Hackman
*Ben Stiller
*Gwyneth Paltrow
*Luke Wilson
*Owen Wilson
*Bill Murray
*Danny Glover
*Seymour Cassel
Att se Gene Hackman i en lite nyare produktion är förstås roligt. Bill Murray är förstås bra i alla väder. Dessutom tillhör berättarrösten ingen annan än Alec Baldwin. Hur som helst – de individuella prestationerna skall inte redogöras för. Omdömet är som följer: “mycket bra film”. Mycket bra film, indeed.
The Basketball Diaries (1995) är på det hela taget bra. Det finns skönhetsfläckar, men okej, varför fokusera på dem? Det här är överlag en bra film, med mycket bra prestationer av två unga stjärnskott: Leonardo DiCaprio och Mark Wahlberg. Mycket effektivt affektiv film, skulle man kunna säga. Gott.
Les Misérables (1998) var en film jag trodde att jag hade sett, men det hade jag tydligen inte gjort – förrän nu. (Det var väl en tidigare filmatisering jag hade sett, antar jag.) Om handling och sådant behöver väl inte sägas så mycket. Vi bör alla ha ett hum om den här berättelsen, som trots allt hör världslitteraturen till. Liam Neeson är bra i sin roll, och Geoffrey Rush är bra i sin. Uma Thurman brukar det vara lite si och så med, men visst, här fungerar hon. Allt som allt en helt okej filmatisering av en mer än okej berättelse.
Original Sin (2001) visade sig vara en dålig film. Men det var förvisso ganska väntat, att det skulle vara en dålig film. Jag gillar nästan aldrig Antonio Banderas, och generellt sett är jag inte särskilt förtjust i Angelina Jolie (men hon är duktig när hon vill vara duktig). Dessutom verkar ingen annan tycka att det här är en särskilt bra film. Betyget? I allra högsta grad en medelmåttig film.
Cleaner (2007) är rätt okej, men jag trodde faktiskt att den skulle vara bättre. Det här är en lagom ordinär thriller som man förmodligen snabbt glömmer bort, men som man ändå hyser vissa förhoppningar till, tack vare de kända och bra aktörerna framför kameran. Samuel L. Jackson är helt okej, vilket han väl i stort sett alltid får anses vara. Eva Mendes brukar jag vara högst reserverad inför, men hon är väl okej här åtminstone. Luis Guzmán är med i filmer här och var, men jag tycker inte han är någon som tillför en film så mycket – det gäller även i det här fallet. Robert Forster är ju Robert Forster… Nej, den bästa prestationen står Ed Harris för, som så många gånger annars. Han är en skådespelare man knappast kan överskatta. Den här filmen är dock lätt att överskatta, om så bara på grund av de tunga namnen. Rätt okej – men inte mer än så.
Finishing the Game: The Search for a New Bruce Lee (2007) är en ganska rolig film. Är det lite konstigt av mig att tycka det? Tja, kanske. Det här är väldigt speciell humor, men IMDb:s röstare verkar hålla med mig. Betyget är i skrivande stund 7.7, om än inte med mer än 306 röster. Att det här inte är en rolig film i sig är givet. Det är roligt om man placerar den i dess rätta historiska kontext. Det måste ha varit ungefär så här det gick till, när man färdigställde GoD efter Lees död, för det är en förbaskat dålig film. Att James Franco och Ron Jeremy medverkar, det gör det hela bara roligare. Helt okej film, och framför allt en sjuk sådan!
Garden State (2004) är naturligtvis en bra film. Jag tycker inte att den är riktigt så bra som många verkar ge sken av att tycka, men bra är den. Har jag möjligen för lågt EQ för filmer av det här slaget? Tja, kanske. Jag har lite svårt att leva mig in i dessa känslobetonade dramor, trots att jag faktiskt har högt EQ. Hur som helst är Zach Braff alltsomoftast bra, både bakom och framför kameran. (Och, tydligen, även som manusförfattare.) Även Ian Holm, Peter Sarsgaard och Natalie Portman är bra – men ej heller det var väl någon nyhet. Det här är en bra produktion på alla sätt och vis, även om den inte når status av “favoritfilm” i mina ögon.
