Ghost Dog: The Way of the Samurai (1999) är en film som många har sett, och som de flesta verkar tycka är bra. Men vet ni vad? Jag delar inte riktigt det allmänna omdömet här. Jag tycker, tvärtom, att det här är en ganska medioker film. Åtminstone är den ganska medioker relativt till de lovprisanden jag hört från andra. I huvudrollen ser vi Forest Whitaker, och ärligt talat har han gjort bättre roller än denna. Nej, betyget är väl på sin höjd “okej”.
My Little Eye (2002) behöver man inte säga något om. Förutom detta: den är totalt värdelös och det finns inget som helst att fästa sig vid. Slöseri med tid, på alla sätt och vis.
The Messenger: The Story of Joan of Arc (1999) är inte en bra film. Jag tror att vi alla kan enas om det, eller hur? I alla fall verkar man i allmänhet hålla med mig här. Jag skulle vilja säga att det här är 160 minuter trams – vulgärt trams enligt någon historiker jag inte minns namnet på. Att den här filmen inte har så mycket med de verkliga händelserna att göra behöver vi säkert inte gå igenom. Att porträttet av Jeanne d’Arc är allt annat än smickrande – det står väl var och en klart. Huruvida hon var smickrande eller ej kan jag förstås inte svara på. Men här framstår hon som en fundamentalistisk galning, i behov av medicinering snarare än något annat. Varför framstår hon på det sättet? För att Luc Besson ville ha det så. I huvudrollen ser vi Milla Jovovich, och även om jag avskyr hennes karaktär, så måste jag medge att hennes prestation är bra. Kanske den enda som är bra här? Fler annorledes bra aktörer kan nämnas: Dustin Hoffman, John Malkovich och Vincent Cassel. I synnerhet de första två brukar jag tycka mycket om, men inte här. Det här är helt enkelt skräp, om än påkostat skräp.
Så har säsong 2 av High Chaparall setts. Vi vet vad det är, så beskrivningar blir väl överflödiga. Gillar man det? Ibland och ibland inte. Som ströunderhållning är det helt okej, och det är ju på det viset man måste se det.
Gandhi (1982) är väl en sådan där film man bara skall ha sett. Det är en verklig klassiker, och en klassiker som röner allmänt beröm. Jag ansluter mig till skaran och berömmer den här filmen. Det är 190 minuter perfektion, och det vittnar tittarna om på IMDb, som röstat fram filmen som nummer 164 bland de 250 bästa. I huvudrollen ser vi Ben Kingsley. Det här är hans genombrott – och hans kanske bästa prestation allt som allt. Därutöver skall vi kanske nämna Martin Sheen och Daniel Day-Lewis. Jag skulle gärna skriva en del om Gandhi själv och hans idéer, men det blir nog slöseri med tid och energi på det här stället. Själva omdömet får vara nog: en mycket välgjord episk drama om en mycket gripande historia och en mycket fascinerande man. Kan förstås enbart rekommenderas.
Malcolm X (1992) är utan tvivel en bra film. Men det visste vi väl redan? Ärligt talat vet jag inte varför jag inte såg den tidigare. Men nu är den i alla fall sedd, och betyget är enbart gott. Det här är en 200 minuter lång produktion som knappast kunde vara mer välgjord, även om jag är lite tveksam till att ta ord som “mästerverk” i min mun. Skall man göra en film om Malcolm X, då blir den nog inte bättre än så här, dock. Spike Lee regisserar, och han regisserar väl. I huvudrollen ser vi ingen annan än Denzel Washington, som passar perfekt, och det här var väl för övrigt hans verkliga genombrott? Vi ser även en del andra kända ansikten som kan förtjäna att nämnas vid namn: Angela Bassett, Albert Hall, William Fichtner, Christopher Plummer och Peter Boyle. Ja, de namnen räcker väl? Bra skådespelare och bra regissör skapar bra film – som vi dessutom alla har sett. Och har vi sett den, behöver inte mycket mer sägas. Mycket bra, helt enkelt!
Interstate 60 (2002) är en film som alla verkar tycka är bra (försåvitt de har sett den förstås). Vet ni vad? För en gångs skull råder det delade meningar. Det här är en bra film. Den är mycket bra till och med. En intelligent och fantasifull komedi som håller intresset uppe från början till slut. Jag har inget alls att klaga på. I huvudrollen ser vi James Marsden, och han platsar utmärkt. I övriga biroller ser vi trevliga aktörer som Gary Oldman, Michael J. Fox, Kurt Russell, Chris Cooper och Amy Smart. De platsar fint i den här kontexten, och inget annat verkar malplacerat heller. Mycket bra film, kort och gott.
I Heart Huckabees (2004) är en mycket bra film. Det är lite svårt att sätta fingret på den, men svårigheten gör den också desto mer originell. Någon svår film är det dock inte. Det är en ganska lättsam och charmig komedi, även om temat är existentiellt (eller först och främst metafysiskt, ifall vi skall vara petiga med orden). Hur det än må vara: intelligent film! Till en intelligent film hör intelligenta aktörer. Dustin Hoffman är bra, såsom alltid annars. Detsamma kan sägas om Jude Law och Mark Wahlberg. Med Naomi Watts kan det vara lite si och så, men här fungerar hon. Det gör även, för övrigt, Lily Tomlin och Jonah Hill. Nå – vi skall inte “namedroppa” mer. Bra film på alla sätt och vis, helt enkelt.
Slipstream (2007) är en film man vill skall vara bra. Anthony Hopkins har skrivit manuset, regisserat, och agerat. Men tyvärr måste jag säga att Hopkins är en mycket bättre skådespelare än regissör. Det går knappt att titta på, i min ringa mening. I stort sett värdelöst – och det trots att Hopkins medräknat en del andra aktörer i sin produktion, som är både bra och väl ansedda: Michael Clarke Duncan, Christian Slater och John Turturro. Tyvärr är det här i slutändan ett bottennapp.
Så har man sett den andra säsongen av The Boondocks. Jag såg den första när den kom, och jag har avslutat nummer två, nu när sista avsnittet passerat. Egentligen tycker jag inte att det här är så bra. Det är inte speciellt roligt, och samhällskritiken blir enformig och tjatig efter ett par avsnitt. Ändå är det rätt avslappnande ibland att ha något sådant här att glo på, när man har 20 min till övers och behöver paus. Men betyget måste ändå för min del vara “tröttsamt”.
