Den tredje säsongen av High Chaparall är sedd. Men vad finns att säga om den? Vi har alla sett programmet och vet alla vad det rör sig om. Jag kan bara säga att det pendlar mellan att vara riktigt roligt, och mellan att vara dötrist. Överlag dock bara gott betyg.
Romeo Must Die (2000) är en sådan där film som införlivar ordet “kliché” i min vokabulär. Allt är kliché och inget är originellt eller oväntat. Jag medger att det blir lite pinsamt mot slutet av filmen, men tja, ifall man går igång på sådant här så fungerar det väl. Tekniskt sett är det ju inte en dåligt gjord film. Den är bara formstöpt helt enkelt, vilket gör den ointressant och rent ut sagt tråkig i mina ögon. Jet Li gör en acceptabel huvudroll i sin första amerikanska film. Övriga ansikten är tillhör “b-skådisar” även om de kan vara nog så kända: Aaliyah, DMX, Delroy Lindo och Anthony Anderson. Jag vet inte riktigt vad mer som kan sägas. De flesta av oss har väl sett det här sedan gammalt och vet vad det rör sig om. Betyget? Medelmåttigt.
The 11th Hour (2007) var väl pliktkollande så att säga. Det är en miljöfanatisk film som både demoniserar bruk av olja och modern matproduktion. Jag undrar om någon av dessa människor inser implikationerna av vad de säger? Jag undrar varför de inte själva avstår från olja och mat, eftersom det nu är så hemskt att använda det? Inte vill de väl leva hemska liv? Inte vill de väl vara kuggar i ett hjul som de tror kommer att rulla över och utrota mänskligheten? Tja, vad vet jag. Detta vet jag: en bra miljö är en miljö som är bra för människan. En bra miljö för människan är inte en miljö i vilken hon inte kan leva utan att slungas tillbaka i teknologisk medeltid. Det här skall förstås inte bli en lång utläggning, sådana har jag skrivit på andra ställen. Jag vill bara säga att jag avskyr dokumentären och vad den implicerar. Leonardo DiCaprio må vara hur bra på andra sätt som helst - det ursäktar inte detta.
[Rec] (2007) skall vara en bra spansk skräckis. Nåja, det är en spansk skräckis åtminstone. Jag lyckas inte förtjusas av dessa handfilmade produktioner, hur väl skådespelade de än är. Kanske är jag inte rätt tittare helt enkelt, jag har helt andra preferenser och söker efter helt andra saker i en film. Men till min fördel är det här i alla fall en kort film om 75 minuter. Andra får vara hur entusiastiska de vill - jag kan inte få mig själv att gilla [Rec].
The Colour of Magic (2008) är inte en bra miniserie. Jag önskar att jag kunde säga annorlunda, men det kan jag inte. Jag har förvisso inte läst boken av Terry Pratchett, men jag är ändå ganska säker på att han är bättre än så här. Den tidigare miniserien var exempelvis mycket bättre gjord. Ändå har man den här gången lyckats binda en del kända ansikten till projektet. Exempelvis medverkar Sean Astin, Tim Curry och Christopher Lee. Jag tror att en viss person på IMDb säger vad jag vill ha sagt bäst: “Disappointed is the word I would use about colour of magic, everything lacks, everything is mucked about in such a way it makes no sense. Firstly the movie doesn’t flow, it stumbles from place to place, secondly the casting is flawed, while the actors are good in their own right they just don’t fit the roles here and are unable to make their characters live. The overall visual aspect is much ‘too common looking’ it’s rather like looking at an medieval reenactment, it lacks the fantasy aspect so vibrant and alive in the books.” Inget särskilt gott betyg, med andra ord.
The Return (2006) trodde jag skulle kunna vara lite spännande i alla fall, men det var den absolut inte. Fullständigt värdelös film i mina ögon. Sarah Michelle Gellar till trots.
Batoru rowaiaru (2000) är förstås mer känd som “Battle Royale”. Jag såg den här filmen 2004, och nu har jag sett den för andra gången. Bra? Tja, jag är inte riktigt lika imponerad som många andra verkar vara. Somliga tycker till och med att det är en gripande film. Själv ser jag det närmast som en komedi. Och jag har faktiskt ärligen svårt att se något särledes mästerligt här. Men okej, visst, det är en bra film. Dock knappast någon favorit. Mer behöver förmodligen inte sägas, för man kan ju utgå från att alla redan sett detta. Om inte, så bör de göra det!
Wag the Dog (1997) skall man ju ha sett. Varför hade jag inte redan sett den? Vet inte riktigt. Det hade väl inte blivit av, helt enkelt, trots att den gått på teve fler gånger än man kan hålla reda på. Är den bra? Tja, den är ganska bra. Den är lagom underhållande, den är lagom välgjord, och den reser lagom mycket tvivel när det gäller statens allehanda metoder. Dessutom ser vi många trevliga och för övrigt kända ansikten:
*Dustin Hoffman
*Robert De Niro
*Kirsten Dunst
*William H. Macy
*Woody Harrelson
*David Koechner
*John Cho
*Craig T. Nelson
Många namn, inte sant? Det skall dock sägas att alla av dessa roller är små, förutom de som innehas av Hoffman och De Niro. Men varför dividera? Vi har väl alla sett den här filmen förmodar jag, och dessutom är den ju ganska gammal vid det här laget. Det är kort och gott en ganska trevlig sak. Betyget är “ganska bra” med andra ord.
Runaway Jury (2003) är en rätt trevlig och lagom underhållande film. Jag kommer ihåg när den gick på bio, eller i alla fall när affischerna satt uppe på pelarna. Tänka sig att det är fem år sedan! Tiden går sannerligen fort. Hur det än må vara är det här en ganska intelligent sak, baserad på boken av John Grisham. Tyvärr porträtterar den frihetsivrare som hatfyllda psykotiska galningar och till och med mördare, men frånsett den moralkakan, om den kan frånses, är det en intressant plot. Många bra aktörer medverkar. Gene Hackman är väl ingen favorit i min bok, men han är okej i alla fall. John Cusack är bra, men har gjort bättre. Dustin Hoffman gör en blek prestation och är bättre annorstädes. Det finns väl några fler namn som faktiskt förtjänar att nämnas också: Rachel Weisz, Bruce Davison, Bruce McGill och Luis Guzmán. Betyget blir vare sig särskilt högt eller särskilt lågt. Det är en underhållande och lite udda film, men tyvärr också ganska slätstruken med minst sagt beklagligt budskap. Allt som allt får jag väl säga att den är “helt okej”.
Vantage Point (2008) hade man vissa förväntningar på. Kanske inte några jättestora, men vissa. De infriades inte. Jag tycker bara att filmen är hoppig, rörig och egentligen ganska meningslös. Jag hittar ingen underhållning, inget som får mig att vilja se klart spektaklet. Jag hittar inte heller några sensationellt bra prestationer, vare sig bakom eller framför kameran. Trots detta finns förstås en del bra skådisar värda att nämna vid namn: Dennis Quaid, Forest Whitaker, Bruce McGill, Sigourney Weaver och William Hurt. Bra aktörer allihop, men det gör inte så mycket för den här filmen. Kan tyvärr inte säga något direkt positivt om den.
