Cineasten

Dan in Real Life (2007) var väl inte fullt så bra som väntat, men okej, det är inte heller helt dåligt. Även om jag inte tycker att det här var en särskilt övertygande film, så har den ändå viss charm. Steve Carell brukar jag tycka om, och det gör jag även här, låt vara att det inte direkt är hans bästa prestation. Klichéerna är så många att de i stort sett utgör filmens hela, men man är väl åtminstone ganska resurseffektiv så att säga. Biroller av Juliette Binoche, Dane Cook och Dianne Wiest. “Ganska okej”.

Bröderna Lejonhjärta (1977) hade jag inte sett sedan jag var liten, så visst var det lite skoj att se om den. Min flickvän hade heller inte sett den alls, så det var ju ytterligare ett incitament. Jag behöver väl inte säga så mycket om det här, antar jag. Vi vet väl alla vad det är, ändå. Och visst är det rätt skoj för att vara en trettio år gammal svensk film.

Evil Ed (1997) har jag nu sett för… tredje gången, tror jag. Det fortsätter att vara en ganska trevlig film, om så bara för det udda kuriosavärdet. Men visst finns här en del härlig humor och så vidare! Om Sveriges första splatterfilm behöver man inte säga så mycket – epitetet talar för sig självt. Det var roande film när den kom, och det är roande film nu.

For the Bible Tells Me So (2007) var när allt kommer omkring en ganska ointressant dokumentär. Den handlar om kyrkans och kristendomens syn på homosexualitet, där somliga tolkar Bibeln si, och andra tolkar den så. Oavsett ståndpunkt så handlar den här filmen om en massa människor som delar samma låtsaskompis. De har ingen som helst kontakt med den här låtsaskompisen, så de gissar sig till hur de bäst gör sig själva till hans slavar. Ja, det sammanfattar väl travestin ganska bra det.

Lars and the Real Girl (2007) är bra, men den är samtidigt väldigt störande. I alla fall upplever jag den som störande. En människa som in i det sista tror att en docka är en verklig människa, medan omgivningen nödgas spela med, det är… pinsamt. Men det är förstås en bra film. Den försöker inte driva gäck med något, och alla presterar ypperligt. Mycket trevlig film som jag inte kan klaga på, även om jag ville spola förbi vissa av de mer pinsamma scenerna. Huvudroll av Ryan Gosling och biroll av Patricia Clarkson.

The Spiderwick Chronicles (2008) var ju inte så bra i mina ögon. Den representerar en form av simpel och barnslig fantasy som jag inte lyckas smälta. Ja, även om den förstås tekniskt sett är välgjord, och även om den säkert går hem hos de yngre tittarna. För egen del känner jag det som att jag övergav sådana här saker för många år sedan. I huvudrollen ser vi en synnerligen tippad Freddie Highmore, och i biroller de synnerligen otippade Nick Nolte och Martin Short. Även David Strathairn är kanske inte helt väntad i en film som denna. Men nåja, det jag kritiserar är att filmen inte sätter något nytt på bordet. Den är snarare så klichéaktig som en film kan bli, i stort sett. Att den till yttermera förvisso är barnslig må vara hänt. Det innebär bara att jag inte är rätt tittare för den.

Liberty! The American Revolution (1997) är en trevlig dokumentär i sex delar. Jag måste ändå medge, att även om den är välgjord på alla sätt och vis, så lyckades den inte fånga mitt intresse riktigt. Jag lärde mig inte så mycket, och man fokuserar för lite på de faktiska idéer som gav upphov till revolutionen. Nåja, det är en påkostad och tekniskt sett välgjord serie, det kan man inte säga annat om. Medverkar gör förresten både Colm Feore och Philip Seymour Hoffman.

Att se Matilda (1996) väckte minnen. När jag gick i mellanstadiet läste vår lärare ibland högt ur den här boken av Roald Dahl. Detta var runt samma tid som filmen spelades in, så det är ju ett tag sedan. Jag hade glömt bort större delen av handlingen, så det var faktiskt jättekul att känna igen saker och ting på nytt. Lustigt nog kände jag inte till filmen förrän nyligen, annars hade jag sett den förut. Min flickväns syster sade att den var jättedålig, men det instämmer jag inte i. Man får ju ta det för vad det är – en barnslig men fantasifull saga. Även om det här inte är en särskilt bra film, är det nog ungefär så bra det blir. Jag tyckte i alla fall att det var kul mot bakgrund av det redan nämnda. Regi och biroll av Danny DeVito. Liten “uncredited” biroll av Jon Lovitz.

Så har man sett den första säsongen av 100 höjdare (2004). Tidigare hade jag vara sett lösa snuttar här och där av programmet, och det har ju varit trevligt, så jag bestämde mig för att beta av hela den första säsongen nu. Det är 3½ timmes värdig och ganska bildande underhållning får man medge. Ett program som uppskattas mycket, alltså.

Så har man sett Chinjeolhan geumjassi (2005), även känd som “Sympathy for Lady Vengeance”. Detta utgör alltså den sista delen i trilogin på temat hämnd. Även om jag såväl som de flesta andra anser att del två är bäst, kommer den här inte alltför långt efter. Detta är trots all bra och vacker film, det kan man inte säga något annat om. Jag har inget att klaga på, och mycket att berömma. Här får vi dock nöja oss med själva betyget. Alltså: det här är en bra och vacker film.