Men of Honor (2000) var en film jag flera gånger tänkte se när den kom, men det blev inte av. Jag tänkte också se den flera gånger några år senare, men så blev det inte, då heller. Först nu har jag sett den. Men vad spelade det för roll, egentligen? Det här är en i mitt tycke ganska medelmåttig film trots allt. Den saknar inlevelse på något vis – jag vet inte riktigt hur själv. Handlingen är förstås klichébunden, men eftersom den är baserad på verkligheten kan man väl inte klandra filmen på den punkten. Bra prestationer av Robert De Niro och Cuba Gooding Jr. Också bra biroller av Charlize Theron och David Keith. Så vad är det jag tycker är trist? Jag lyckas inte riktigt punktbestämma det. Men den är trist, och lite för lång. “Okej” blir betyget.
Archive for February, 2008
Casablanca (1942) var väl tvungen att ses förr eller senare, antar jag. Det är ju en klassiker som man “måste” ha sett. Dessutom skall det inte bara vara en stor film – det skall också vara en bra film. Om den saken verkar det inte råda några tvivel. I skrivande stund håller den plats 9 bland IMDb:s topp 250 filmer. Och visst är det en bra film. Här finns ett slags romantik som helt enkelt inte filmas numera, vilket är synd. Däremot kan jag inte sätta filmen i relation till dess samtid, så jag vet inte hur mycket bättre den är, relativt till andra filmer som utkom i samma veva. Jag måste också medge att jag efter någon timme blir lite disträ och rastlös, på grund av filmens ålder (66 år!). Rent objektivt måste jag tillstå att det här är bra film. Rent subjektivt fann jag den delvis intressant och delvis tröttsam. Hur som helst härliga prestationer av Humphrey Bogart och Ingrid Bergman.
En rejäl omgång (2000) är väl något av en klassiker inom svensk humor. Jag har sett det här förut, men det var roligt att se det igen ändå. Finns ingen mening med att skriva mer, eftersom vi alla har sett dessa sketcher. Roliga är de, generellt sett!
Resurrecting the Champ (2007) är en alldeles fantastisk film! Den är gripande och den är smart. Den utgår inte från någon klichéartad formstöpning. Den levererar både glädje och tragedi i välbalanserade mängder. Dessutom gör Samuel L. Jackson sin kanske bästa rolltolkning någonsin! Ja, i mitt tycke åtminstone. Och man kan väl svårligen göra annat än tycka om Josh Hartnett, även om jag nu inte ser honom som en av de bästa nykomlingarna i filmvärlden. (Nåja, han är en relativ nykomling bland de större filmerna åtminstone.) Det här är helt enkelt förbannat trevlig film. Övrig biroll av Harry J. Lennix.
The Faculty (1998) var en film jag inte såg när den kom. När jag träffade min före detta sambo 2002 stod den alltid framme på hyllan, men blev inte sedd då heller. Först nu har jag sett den, men varför? Jag förväntade mig inget särskilt bra, och den levererade inget särskilt bra heller. Det här är snarare, i mina ögon, en tämligen usel film. Handlingen är absurd, och trots att det finns en del kända aktörer framför kameran, gör de inget för att höja stämningen. Det här är i högsta grad medelmåttig film. Att se ganska unga Josh Hartnett, Robert Patrick och Elijah Wood – det är lite kul förvisso. Anno 1998 var ingen av dem särledes kända, och Hartnett är väl fortfarande på väg upp, så att säga. Övriga aktörer värda att nämna är väl Salma Hayek och Christopher McDonald.
Event Horizon (1997) är måhända en sådan där film som man förr eller senare “måste” se. Dess namn kommer ju upp lite då och då i olika sammanhang. Å andra sidan betyder ju inte det att det också är en bra film. Inte särskilt bra, om man frågar mig. Främst blir jag kritisk på grund av den absurda handlingen och de fullständigt tokiga idéer som alldeles saknar vetenskapligt stöd – och som kanske står i direkt strid med dito. En del underhållning får vi väl, om vi inte tänker ett steg längre, och det är i min mening filmens i stort sett enda kvalitet. Huvudroll av Sam Neill och support av Laurence Fishburne. “Inte så bra.”
Sex, lögner & videovåld (2000) är en fantastiskt rolig film – om man har den särskilda humor som kanske krävs, för att man skall kunna uppskatta splatterfilm av det här slaget. Även om det egentligen är en ganska dålig film, kan jag inte låta bli att skratta högt från början till slut. Det här blir något av en svensk klassiker i mina ögon. Även om den “kom ut” först år 2000 så spelades den in 1992-1993. Man känner igen många av omgivningarna, då den spelades in i Stockholm. Och vad förhöjer humorn om inte två internationellt kända stormän? I små biroller ser vi både Mel Brooks och Brandon Lee (med flickvän). Hur otippat är inte det på en skala? Nej, här finns inget negativt att säga, trots tekniska brister. Humorn är total, särskilt när den sätts i kontext. Underbart.
Fucking Åmål (1998) såg jag ett par gånger när den kom ut. Jag var då ungefär lika gammal som karaktärerna, dvs. runt 14-15 år. Då kunde man förstås känna igen sig lite grann, eller åtminstone känna igen sin omgivning i skolan. När jag nu ser den igen nästan tio år senare känns det förstås lite underligt. Jag är vida äldre än personerna i filmen, och det finns inte mycket jag kan identifiera med på något sätt. Ändå blev det på något vis en direktlänk till hur livet var för mig, för tio år sedan, och det är ju en smula creepy. Hur som helst är Agnes fortfarande snygg! Så det så. Hur bra den här filmen är kan diskuteras, men man kan inte förneka dess status som milstolpe i svensk filmhistoria. Den är charmig och karaktärerna blir till slut ganska sympatiska, så visst, den är inte direkt dålig. Kanske är det den bästa filmen i kategorin av svenska ungdomsdramor, något som förvisso inte är så svårt att nå upp till. Helt okej.
Grass (1999) är den bästa dokumentär om USA:s marijuanapolitik som jag sett, och jag har sett ett flertal av dem. Mycket trevlig film alltså, även om det nu inte fanns så mycket ny information här för min del. Dessutom har vi ju berättarrösten, som tillhör ingen annan än Woody Harrelson.
There Will Be Blood (2007) är givetvis en mycket bra film. Att säga något annat vore väl att häda, inte sant? I skrivande stund håller den plats 23 bland IMDb:s topp 250 filmer – det vill inte säga lite det! Det här är 160 minuter mästerlig njutning. Det finns inget alls att klaga på, och mycket att berömma, men eftersom detta är en filmdagbok och inget annat skall jag lägga band på min entusiasm. En längre recension får helt enkelt utebli. I huvudrollen ser vi en fenomenal Daniel Day-Lewis, men sedan när skulle han vara något annat än fenomenal? Att casta Paul Dano i den prästerliga birollen kan dock tyckas otippat och lite vågat, men han presterar likaledes fenomenalt, till min förvånan. Nej, jag skall inte skriva i all oändlighet förstås. Själva betyget alltså – mycket bra film som helt enkelt måste ses!
