Il Portiere di notte (1974) var väl en sådan där film jag var tvungen att se, förr eller senare. Kanske mer känd under den engelska titeln “The Night Porter”. Jag vill inte påstå att det här är en särskilt bra film, men dekadens i nazimiljö är väl ett nästan oemotståndligt koncept? Det är det. Men filmen gör inte konceptet rättvisa, för den är tröttsam och egentligen ganska andefattig när allt kommer kring. En recensent på IMDb skrev följande:

Many people have thought this was a loathsome one, and I can’t blame them. When I saw this movie for the first time, it left a depressive and nauseating feeling. But I cannot agree that this is barely “nazi sexploitation” sleaze. In fact, “The Night Porter” is a perfect psychological study of masochism. And masochism is not cheap sleaze, it is a terrible addiction that even basically “normal” people can get trapped into, even though they know it will destroy them. Very much like drug addiction.

Jag vill förvisso poängtera att inte all masochism behöver vara destruktiv, men okej, det kan vi lämna därhän. Filmen är allt detta, men den är inte för den skull så värst bra.