Cineasten

Il Portiere di notte (1974) var väl en sådan där film jag var tvungen att se, förr eller senare. Kanske mer känd under den engelska titeln “The Night Porter”. Jag vill inte påstå att det här är en särskilt bra film, men dekadens i nazimiljö är väl ett nästan oemotståndligt koncept? Det är det. Men filmen gör inte konceptet rättvisa, för den är tröttsam och egentligen ganska andefattig när allt kommer kring. En recensent på IMDb skrev följande:

Many people have thought this was a loathsome one, and I can’t blame them. When I saw this movie for the first time, it left a depressive and nauseating feeling. But I cannot agree that this is barely “nazi sexploitation” sleaze. In fact, “The Night Porter” is a perfect psychological study of masochism. And masochism is not cheap sleaze, it is a terrible addiction that even basically “normal” people can get trapped into, even though they know it will destroy them. Very much like drug addiction.

Jag vill förvisso poängtera att inte all masochism behöver vara destruktiv, men okej, det kan vi lämna därhän. Filmen är allt detta, men den är inte för den skull så värst bra.

August Rush (2007) är en charmig film, men den är inte mer än det. Jag kommer förmodligen glömma bort den ganska snabbt, all charm till trots. Den har nämligen inget speciellt att erbjuda, som inte tusentals andra filmer redan för till torgs. Inget är exceptionellt eller ens särskilt med den. Men trots att den är synnerligen anonym, så är den också behaglig och trevlig. En dålig film är det inte, men en överlag ganska medioker. Huvudroll av Freddie Highmore och biroll av Robin Williams. Även Keri Russell och Terrence Howard förtjänar att nämnas.

Hero Wanted (2008) var ju en mycket bra film. Oväntat bra, faktiskt. Intelligent på alla sätt och vis, även om den tyvärr saknar det där lilla extra som skulle göra den spektakulär. Men varför klaga över en sådan sak? Det här är bra mycket bättre än den genomsnittliga filmen. Tämligen fenomenal huvudroll av Cuba Gooding Jr., och för all del en fin biroll av Ray Liotta. Bra film!

Den bästa sommaren (2000) var en film som min flickvän tipsade mig om, och visst är den bra. Ovanligt bra för att vara en svensk produktion av det här slaget, men visst finns det pärlor i havet av slem. (En analogi som har ett visst personligt och nostalgiskt värde för mig – om någon undrar.) Det här är inte en spektakulär film, men den är intelligent, och den har en viss charm som man har svårt att tillbakavisa. Men varför skulle man vilja göra det? Bara att se och låta sig underhållas. Helt okej.

Resan till Melonia (1989) sågs av nostalgiska skäl. Skild från alla barndomsminnen är den inte märkvärdig på något sätt och vis. Jag förmodar att ytterligare kommentarer blir överflödiga, så det får räcka med själva notisen.

Hotaru no haka (1988) har setts. Kanske i västvärlden mer känd som “Grave of the Fireflies”. Först och främst vill jag säga att jag inte så förtjust alls i “anime”. Japansk animation är något jag generellt sett har svårt att uppskatta. Ja, generaliseringen är så allmän att den nästan är kategorisk (men bara nästan). Det finns guldkorn, men det här var inte ett sådant. Det här tycks mig som en helt vanlig tecknad film, inte direkt dålig, men inte heller särledes bra. Det tycks mig därför förvånande att den i skrivande stund håller plats 201 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det förvånar mig också att nästan 20 000 personer har röstat på den, och gett den betyget 8,2. Nåja, eftersom jag inte är så mycket för japansk anime är det möjligt att jag missar något viktigt. Men mitt betyg är i alla fall “medelmåttigt”.

Fullpackat (2007) var väl måttligt roligt om jag får säga det själv. Men det funkade för strötittande i bakgrunden när man ändå sysslade med andra saker.

Världens bästa Karlsson (1974) hade jag inte sett sedan jag var liten, så det var väl lite roligt att se den igen. Det är förstås inget särskilt med det här i sig. Det är barndomsminnen helt enkelt. Skulle jag inte ha sett filmen som barn, då hade det här varit slöseri med tid alldeles. Men nåja – roligt ur nostalgiskt perspektiv i alla fall.

Cabaret (1972) är väl en sådan där film som man bara skall ha sett. Visst är den charmig, och visst är den underhållande. Den måste dessutom ha varit ganska ensam i sitt slag anno 1972. Mitt betyg är ändå bara “okej”. Filmen tycks inte stå alldeles stadigt relativt till det utbud som finns idag, vare sig det gäller allmänt eller strikt musikaler. Jag är till yttermera förvisso inte en tocken där konnässör av musikalfilmer. Kanske är jag inte den rätta tittaren för det här slags film, men jag ser inget som är särskilt exceptionellt, även utanför min smala förmåga att tycka om musikaler. Hur som helst huvudroll av Liza Minnelli och biroll av Michael York.

Enchanted (2007) var inte en film jag uppskattade. Den är töntig och barnslig och klichébaserad och… ja, det mesta är fel med den. Jag kommer inte på en enda sak att berömma den för. Kanske tycker man om det här om man är barn, men för en vuxen människa… tycks filmen mig mest pinsam. Trots roller av exempelvis James Marsden, Susan Sarandon och Timothy Spall. Varför folk tycks gilla det här, det begriper jag inte alls.