Levity (2003) måste väl ändå sägas vara en tämligen medioker film. Tämligen. Men okej, jag får väl medge att Billy Bob Thornton presterar bra i huvudrollen. Vad emellertid gäller Morgan Freeman, Kirsten Dunst och Holly Hunter… mja. Medelmåttigt. Det här är nog en typiskt exempel på en film som man gott kan klara sig utan att se, trots att den är lite halvkänd och medräknar några kända och för övrigt bra namn.
Sleuth (2007) motsvarade alla förväntningar, och överträffade dem till och med. Mycket trevlig film – och det är bara de mer skickliga av författare som kan göra 90 minuter film intressant, baserat på dialog mellan två personer mot en enda sättning. Förvisso är filmen inte ensam i sitt slag, men det här hör ändå till ovanligheterna. Författaren är nobelpristagaren Harold Pinter i det här fallet. Jag har inte läst något av honom så jag skall inte uttala mig direkt, men just här är allt bra. Kanske kommer jag också att se den första filmatiseringen ifrån 1972 någon gång. Hur som helst gör Michael Caine en mycket bra rollprestation, och Jude Law gör sin kanske bästa prestation någonsin. Jag har inget att klaga över, och allt att berömma.
Dragonfly (2002) var inte riktigt så bra som väntat, men okej, den är bra. Det jag har svårt för är det paranormala, plus att berättelsen som sådan är allt annat än originell eller ens påhittig. Ändock bra prestationer, även av Kevin Costner i huvudrollen. Biroll av Kathy Bates. Har inget särskilt att klaga på, och inget särskilt att hylla. Bra film, allt som allt.
Dead Meat (2005) är förstås mer än en dålig film. Den är riktigt dålig. Det begrep jag dock ifrån ruta ett; jag var bara lite smått nyfiken på att se Ron Jeremy spela en slaktare i en slasherfilm. Nu har jag sett det. Och det var ju inte direkt en milstolpe i livet om man säger så. Nej, jag hittar inget förskonande att säga. En slasherfilm av “klassiskt” stuk utan vare sig innehåll eller bra skådespeleri eller budget. (Även känd under titeln “Andre the Butcher”.)
Tja, Exit (2006) var ju inte så bra. Det är sällan jag ser inhemska filmer, och den här illustrerar väl skälet bra. Däremot finns det mycket sämre svenska filmer, och jag såg den här, främst därför att folk sagt att den var särledes bra “för att vara svensk”. Om det är sant, då är det illa för svensk filmproduktion. Och jag har all anledning att tro att så är fallet. Nåja, filmen är sedd i alla fall. Huvudroll av Mads Mikkelsen. Biroll av Alexander Skarsgård.
Gällande Birth (2004) känner jag mig en smula kluven. I grund och botten är handlingen så medioker en handling kan bli. Den är inte det minsta trovärdig och rentav banal. Å andra sidan gör skådespelarna ett så bra jobb att man faktiskt blir lite meddragen i den för övrigt så banala historien. Hur som helst måste jag ändå säga att filmen i dess helhet är medelmåttig. Bra prestationer dock, av Nicole Kidman och Cameron Bright. Även bra biroller av Lauren Bacall och Peter Stormare.
The Crow: Wicked Prayer (2005) utgör den fjärde och hittills sista filmen i Crow-serien. Låt oss hoppas att det förblir den sista också. Inte för att jag hade förväntat mig något bra, men jag vill ju kunna säga att jag sett alla filmerna i serien åtminstone. Ettan och trean är bra. Tvåan och fyran är dåliga. Fyran är allra sämst. Oavsett Tara Reid och Danny Trejo.
Jag är inget fan av Chasing Amy (1997), det måste erkännas. Jag blir bara irriterad över vuxna människor som bemöter sex och kärlek som om de vore högst femton år gamla. “I love you, and not in a friendly way.” Ej heller lyckas jag riktigt gilla karaktärerna, för de är så barnsliga över huvud taget. Att det är Kevin Smith som gett oss filmen gör mitt intryck av den bara än mer tragiskt. Dock en hel del kända namn framför kameran:
*Ethan Suplee
*Ben Affleck
*Casey Affleck
*Jason Lee
*Matt Damon
*Jason Mewes
Men som sagt, det här är verkligen alldeles för barnsligt för att jag skall kunna finna någon njutning med filmen. Några repliker var vassa, det medges, men mer gott förmår jag inte säga.
The Thirteenth Floor (1999) fungerar. Den fungerar, men inte mer. Jag vet att många köper sådana här historier lite väl billigt, men jag orkar inte göra det längre. Budskapen är: skepticism, determinism och realism. Så länge noumenella verkligheter hör hemma i filmernas värld är det oskyldigt förstås, men jag kan ju inte undgå att se parallellerna till det som man lär ut vid dagens universitet. (Och gårdagens, för den delen.) Nåja. Jag har alltid gillat Armin Mueller-Stahl, och även Gretchen Mol är helt okej. Så länge man inte ser det här som mer än underhållning, fungerar det. (Men inte mer.)
Jag erkänner att jag inte ens orkade se klart på Romeo + Juliet (1996). Det här ter sig helt enkelt förfelat i mina ögon. Att sätta det klassiska verket i modern miljö fullkomligen förstör intrycket. Det ter sig förvirrande. Dessutom är handlingen som sådan… avskyvärd. Här är det dock främst anakronismen jag vänder mig mot. För övrigt gör väl Leonardo DiCaprio en okej huvudroll.
