För minst tredje gången sågs idag Kyrkoherden (1970). Eller “Den ståndaktige kyrkoherden” för att skriva ut filmens hela titel. Kanske är det här en av de bästa svenska filmer som gjorts. Om inte annat, så är det en av de roligaste. Att vi får se mycket naken hud och att sex presenteras som något trevligt och roligt – det är bonus. De sporadiska inhoppen av trubaduren Cornelis Vreeswijk ger det hela en extra dimension. Äsch, någon fullödig recension skall det inte bli. Jag gillar den här filmen, och kommer så fortsätta att göra.