Om Scent of a Woman (1992) kan man väl ändå bara ha gott att säga? Att filmen är 2½ timme lång märks knappt, särskilt inte efter den inledande upptakten. I vanlig ordning har jag egentligen alldeles för mycket att säga, men jag får väl nöja mig med själva omdömet som sådant. Fenomenal film, och inget mindre än det. Historien är gripande och välfilmad. Al Pacino gör en närmast oförglömlig huvudroll. Han lyckas spela både blind och deprimerad och alkoholiserad, men på intet sätt tragisk och med inget mindre än lysande utstrålning. Dessutom ser vi en väldigt ung Philip Seymour Hoffman i en mindre biroll. Nej, jag skall inte fortsätta skriva, det kommer ändå bara att resultera i spridda lovord utan substans. Fenomenal film, återigen, som bara kan rekommenderas.