Cineasten

Mr. Magorium’s Wonder Emporium (2007) var faktiskt bättre än väntat. Den var till och med riktigt trevlig. Jag är väl inte direkt fantasy- eller familjefilmgenrens idealiske tittare, men det händer ju att man blir positivt överraskad förstås. Det här är en charmig saga som underhåller, och jag erkänner att jag blev lite förstjust i den. Natalie Portman gör en helt okej roll, men främst av allt gör Dustin Hoffman en annorlunda och originell karaktär. Handlingen som sådan är kanske inte något att hurra över, men man lyckas göra en hel del med vad man har, och aktörernas utstrålning avgör filmens öde – för det bättre. Mysig och trevlig produktion.

Before the Devil Knows You’re Dead (2007) visade sig vara ännu bättre än väntat. Det är en mycket bra film, där allting helt enkelt klaffar. Handlingen ter sig till en början ganska kliché-aktig, men det är den inte. Skådespeleriet är rent ut sagt fantastiskt. Philip Seymour Hoffman levererar en av sina bästa rollprestationer, och Ethan Hawke gör kanske sin bästa prestation någonsin här. Albert Finney är inget mindre än superb, och vem skulle ha passat bättre i den roll som han här spelar? Många filmer har gjorts på temat hämnd, men det här är en annorlunda sådan, och en ovanligt bra representant ur kategorin. Kan enbart rekommenderas.

Tja, Basic (2003) var väl en ganska medelmåttig actionthriller. Till dess fördel var den lagom underhållande, så den duger väl helt klart som strötittarmaterial. Dock är den tyvärr inte så mycket bättre än så. Jag får emellertid medge att skådespelarna sköter sig helt okej. John Travolta gör sig bra i huvudrollen, och Samuel L. Jackson är väl mer eller mindre given i en roll som den han spelar här. Övriga biroller av Giovanni Ribisi och Taye Diggs piggar upp. Men som sagt, det här är nog en sådan film som man glömmer bort att man sett ganska snabbt. Lagom anonym och lagom medioker – men för att döda lite tid fungerar det ju i alla fall. Det är inte direkt dålig film.

Lions for Lambs (2007) överraskar. Den har ingen sammanhängande intrig, och den undviker på gott och ont alla redan upptröskade fåror. Inga klichéer och inga billiga metoder för att hålla tittaren nöjd. Men det här är intelligent, det är polemiskt, det är spekulativt. Inte minst är det engagerade människor som polemiserar och spekulerar. Även om handlingen som sådan är tunn, dras man med av skådespelarnas entusiasm, och av de intressanta såväl som kanske kontroversiella ämnen vilka berörs. Jag har på så vis inget särskilt negativt att säga, utan medger att jag njöt av filmen ifrån början till slut. Robert Redford presterar uppenbarligen bra både bakom och framför kameran, och Tom Cruise gör en fin roll som senator. För tusan, till och med Meryl Streep är helt okej i den här produktionen. Trevlig drama som bara kan rekommenderas i min mening, men jag förstår om det här inte gör succé “hemma i stugorna”. Den genomsnittlige tittaren kanske bör se sig om efter något annat.

Nu har man sett Saw IV (2007) som man väntat på ett tag. En av de första filmer jag inledde året med var den tredje sågen, så det är väl passande att en av de sista blir den fjärde? Åter härlig tortyr och våldsporr på ett filosofiskt tema, men jag får väl säga att det här ändå är den sämsta delen i serien. Det är inte en dålig film, visst inte, men jämfört med de föregående tre så är den medioker. Handlingen känns lagom krystad, men det var ju väntat. När jag såg trean så undrade jag verkligen hur det hela skulle kunna fortsätta. Det skulle väl aldrig kunna bli bra? Mja. Under omständigheterna är det här nog så bra som en fyra skulle kunna bli, mer eller mindre. Jag får dock erkänna att jag inte direkt längtar efter att få se den kommande femman. Det här börjar, tyvärr, bli lite tjatigt nu. Tobin Bell repriserar i alla fall sin karaktär Jigsaw postumt, vilket även kommer ske i nästa film såvitt jag förstått. Det ironiska är förstås att han inte dog av den där cancern, inte sant? Han var aldrig mer döende, bara för att han hade en dödlig sjukdom. Många filosofiska diskussioner har förts kring Saw-filmerna. Försöker de rättfärdiga Jigsaws lekar eller ej? Kan man göra det? Och så vidare. I det första fallet vet jag inte riktigt, och i det senare är svaret ett rungande nej. Men det är ju okej våldsporr även i den fjärde filmen. “Okej” får väl bli betyget. Vare sig mer eller mindre.

Jag var väl tvungen att se Koroshiya 1 (2001) till sist, som för oss kanske är mer känd under titeln “Ichi the Killer”. Jag missade att se många filmer som mitt ex tyckte var dåliga. Den här har jag dock prioriterat undan trots att hon tyckte att den var bra. Nej, jag är väl inte så logisk alla gånger, måhända. Det här är en våldsonanistisk film som faktiskt förtjänar epitetet “sadistisk”. En hel del paralleller kan ju faktiskt dras till skrifterna av de Sade, markisen som inte var markis. Inte minst tänker jag på idén om mordet som den sexuella njutningens kulmen. Hur som helst finns egentligen bara två saker jag vill klaga på, när det kommer till den här filmen. Jag vill klaga på att somliga av effekterna var under all kritik. Jag vill också klaga på hur förvirrande det är, när filmen om Ichi inte har Ichi på omslaget, utan istället Kakihara. Men den här kritiken måste ju ses som perifer, för filmen är bra. Här finns något för alla, utom för de som inte tål blod och våld. Underhållning, intelligent våld och filosofi. Så kan filmen summeras. Höll i alla fall mig själv som klistrad framför skärmen. Två timmar härlig våldsporr helt enkelt.

Jag vet inte många som tycker att Solaris (2002) är en särledes bra film, utom måhända ett par få “kännare”. Nå, jag ser massor av film, men någon “kännare” kommer jag aldrig att bli. Det här gör mig bara rastlös och uttråkad, precis som en viss annan film som säkert influerat denna – ni vet förmodligen vilken jag tänker på. Steven Soderbergh gör i min mening väldigt bra filmer respektive väldigt dåliga filmer. Solaris hör så långt mitt omdöme sträcker sig till den senare kategorin. I huvudrollen ser vi George Clooney som förvisso gör en bra prestation, men som för övrigt ter sig anonym. I biroll ser vi John Cho. Alltså, jag gillar inte filmer som skall vara “svåra” eller “annorlunda” bara för sakens skull. Jag ser inget konstnärligt värde i sådant. Den här filmen kan troligtvis betraktas som “svår” och “annorlunda”, men det gör inte att jag vill betrakta den som per automatik bra. I ärlighetens namn känns det här som ett eko av postmodernistiskt strunt. Ett eko, såtillvida att jag inte sett den originalfilm som det här är en remake av. Frågan är nu om jag har lust att se föregångaren alls.

The Passion of the Christ (2004) förgyller vilken julaftonskväll som helst, inte sant? Nåja, jag kände för att avrunda dagen med lite gore, men det här var kanske inte rätt val av film. Jag hade redan sett delar av den tidigare, så mitt omdöme skulle ha kunnat vara bättre. Som ren och skär slasherfilm funkar det väl, men det sadomasochistiska hyllandet av våld och lidande gör mig nästan stundom illamående. Jag tycker mycket bättre om lycka och glädje, än om lidande och död – och det är väl en bidragande faktor till varför jag inte är kristen. Om man är en kristen våldsonanist som Mel Gibson saknar nog den här filmen motstycke. Det här helt enkelt den mest sadistiska Jesus-film som någonsin gjorts. Och det är ju därför den blivit så känd – och så omtyckt! När jag lagt äcklet åt sidan får jag ändå medge att James Caviezel gör en bra rollprestation. I biroll som Magdalena ser vi Monica Bellucci som jag aldrig gillat. Den här filmen ändrar inte det intrycket.

Så här har Christopher Hitchens skrivit om Mel Gibson, i sin bok “God is not Great”, på sida 110-111:

In 2004, a soap-opera film about the death of Jesus was produced by an Australian fascist and ham actor named Mel Gibson. Mr. Gibson adheres to a crackpot and schismatic Catholic sect consisting mainly of himself and of his even more thuggish father, and has stated that it is a pity that his own dear wife is going to hell because she does not accept the correct sacraments. (This foul doom he calmly describes as “a statement from the chair”). The doctrine of his own sect is explicitly anti-Semitic, and the movie sought tirelessly to lay the blame for the Crucifixion upon the Jews. In spite of this obvious bigotry, which did lead to criticism from some more cautious Christians, The Passion of the Christ was opportunistically employed by many “mainstream” churches as a box-office recruiting tool. At one of the ecumenical prepublicity events which he sponsored, Mr. Gibson defended his filmic farrago – which is also an exercise in sadomasochistic homoeroticism starring a talentless lead actor who was apparently born in Iceland or Minnesota – as being based on the reports of “eyewitnesses”. At the time, I thought it extraordinary that a multimillion-dollar hit could be openly based on such a patently fraudulent claim, but nobody seemed to turn a hair. Even Jewish authorities were largely silent.

Det är summan av kardemumman, det.

Lagom motvilligt tog jag mig till slut tiden att se Death at a Funeral (2007), om inte för annat så åtminstone för det allmänna beröm filmen fått. Om det här är en film som passar en julaftonskväll vete tusan, men å andra sidan är jag väl inte så traditionell av mig. Den här filmen är däremot väldigt traditionell, och därför är jag inte så imponerad. Tekniskt sett är det förstås en helt okej film, men jag klarar inte riktigt av den här förutsägbara och klichéartade gammaldags humorn. Problemet är kanske mest att jag är fel tittare, snarare än något annat. Jag påstår inte att min kritik har mycket till substans. Men det är, inte desto mindre, min kritik. Ewen Bremner och Alan Tudyk är väl halvt om halvt kända ansikten, om än inte namn.

Till sist var jag bara tvungen att se D-War (2007) som jag haft länge i tankarna. Vad bättre sätt att inleda en julaftonsmorgon på? Till min överraskning var inte filmen på något sätt som jag hade förväntat mig. Handlingen är hur cheesy som helst, men effekterna är förvånansvärt snygga, och jag kan inte låta bli att underhållas på resans gång. Mot låga förväntningar står sig den här filmen bra, det måste jag medge. Den förtjänar ett snäppet högre betyg än 4.1 som den har just nu på IMDb, och jag ser gärna om den någon gång i framtiden. Okej film, för den som vill ha 1½ timmes lättsam och snygg underhållning. Biroll av Robert Forster.