Happiness (1998) är väldigt bra, men det var ju också väntat. Jag har haft den här filmen i tankarna länge, men först nu såg jag den till sist. Några djupsinniga analyser skall jag inte göra. Det räcker med själva omdömet: intelligent gjord film späckad med psykologiska insikter och eleverad underhållning. Det enda jag möjligtvis kan kritisera, är att den framställer folk som patetiska eller till och med brottsliga. Man får inte se karaktärerna i Happiness som representativa med andra ord – för det är de inte. Philip Seymour Hoffman åstadkommer en av sina absolut bästa rolltolkningar någonsin, och det alltså relativt tidigt i sin karriär. Även övriga skådespelare, såsom Jon Lovitz och Dylan Baker, presterar finfint. I synnerhet den sistnämnde förstås. Nej, om den här filmen har jag inget särledes negativt att säga, och jag vill inte breda ut mig om allt som är bra. Man får helt enkelt se filmen själv, för den rekommenderas varmt.