Att ha missat The Hours (2002) var väl tråkigt. Det är ju sannerligen en mycket bra film, såsom de flesta redan vet, eftersom de flesta redan har sett filmen. Åtminstone de flesta som är intresserade, får man förmoda. Berättelsen som sådan är förstås gripande, men det verkligt bra ligger i hur historien berättas, manusmässigt såväl som skådespelarmässigt. Nicole Kidman är bra, såsom hon alltid är. Julianne Moore är bra, såsom hon ibland är och ibland inte är. Meryl Streep är bra, såsom hon tyvärr alltför sällan är. Jag har helt enkelt inte det minsta att klaga på. Filmen är intelligent, och den lyckas alldeles finfint hela vägen ut, trots att somliga av de medverkande annars är lite tveksamma i min ringa mening. Exempelvis är inte Jeff Daniels ett namn jag skulle förknippa med en film av det här slaget. Men hans biroll är liten, och han gör den helt okej. Detsamma måste väl nästan sägas, även om John C. Reilly och Toni Collette. Allra bäst presterar dock en aktör jag alljämt gillar, men som jag  aldrig upphöjt över betyget “bra”. Vem talar jag om? Jo, jag talar om Ed Harris. Aldrig har han presterat så bra som här, i någon roll jag sett honom. Spektakulärt! Hela filmen är förstås utan klander och utan kritik. Mycket bra, på alla sätt och vis.