Punch-Drunk Love (2002) var en film jag aldrig såg när den kom ut. Faktum är att jag inte hade sett den förrän nu. Den saken berodde nog mest på att jag är tveksam till att se romantiska dramakomedier, men visst finns det guldkorn som är charmerande och undviker klichéer. Är den här filmen charmerande? Lite kanske. Undviker den klichéer? Inte direkt. Här finns inget oväntat och inget nyskapande, eller ens något särledes intressant. Vad som finns är i slutändan aktörernas prestationer. Adam Sandler gör helt okej ifrån sig, men det har han ju för vana att göra i dessa roller. Knappast hans bästa roll, men det var väl mer eller mindre underförstått ifrån början. Emily Watson gör också helt okej ifrån sig, men samma sak måste sägas om henne som om Sandler. Hon har presterat bättre. I något mindre roller ser vi en så bra skådespelare som Philip Seymour Hoffman och en så allmän som Luis Guzmán. Men detsamma måste sägas för deras del: de har presterat bättre på andra ställen, både före den här filmen och efter. I synnerhet Hoffman förstås. Nej, det här är kanske inte en direkt dålig film, men den är inte heller direkt bra. Medelmåttigt med andra ord.