Jag såg Arn – Tempelriddaren (2007) på bio för en gångs skull. Det skulle inte vara ett besök värt att betala för annars i mina ögon, men nu gick jag med min bror och fick kostnaden betalad. När jag läste boken av Jan Guillou våren 2006 hade jag ingen aning om att den skulle bli filmatiserad, och det hade inte heller varit tippat. Önskvärt? Jag vet inte riktigt. Det krävs inte 2½ timme av det här för att få mig rastlös. Myrorna började krypa i benen redan halvvägs igenom filmen. De gudsonanerande scenerna lyckas göra mig både irriterad och äcklad och arg, även om det kanske inte riktigt kan vara en kritik av filmen i sig. I synnerhet klosterabedissan förtjänar en död långt hemskare än min fantasi tillåter mig att tänka ut, men att kristen sadism gör mig illamående skall väl inte filmen få lida för. Joakim Nätterqvist presterar faktiskt en huvudroll över förväntan, och den lilla njutning jag fick av den här filmen hämtade jag i honom – han är en fantastiskt kompetent människa. Och han verkar till och med kunna tänka självständigt ibland, utan att legitimera sig genom “Gud” i slutet av varje mening. Stellan Skarsgård är en superb aktör, som här tyvärr lämnas väldigt begränsat med utrymme. Dock skoj att se honom tala svenska för en gångs skull. Nå, mitt intryck av filmen är att den är utdragen, att många skådespelare presterar taskigt, och att ifall någon moralkaka finns att hämta så måste den vara lagom avskyvärd. Jag är alltså inte direkt imponerad, men om man har ett särskilt intresse för medeltid och kristendom finns här säkert något att hämta.

Som ett tillägg till den här bloggen lägger jag nu upp min gamla biolista här.