Traffic (2000) brukar väl betraktas som en väldigt bra film, såvitt jag vet. Jag förstår det. Tekniskt sett är den bra gjord. Den är välregisserad och väl skådespelad, och manuset är intrikat. Intrigerna är “polyfona” som man brukar säga om Dostojevskijs romaner. Jag blir inte riktigt klok på de olika färgscheman som används, men det är väl en bisak. Grejen är att jag ändå inte orkade se hela filmen (som är 2½ timme lång) utan spolade förbi en del runt mitten. Inte för att den var direkt tråkig, men för att ämnet gjorde mig ordentligt irriterad. Fadern och kandidaten som är inkonsekvent i sitt drogmotstånd är illa nog, men när han tar ut det över sin egen dotter är det än mer tragiskt. Inte för att man bör rekommendera tonåringar att hålla på med tunga preparat förstås, men åt att ens dotter i äldre tonåren röker lite gräs kan man väl bara rycka på axlarna? Dvs. en vettig föräldrer skulle göra det. En mindre vettig förälder får tuppjuck. En idiotisk förälder vill göra sin egen dotter till en kriminell “knarkare”. Men filmen slutar förstås lyckligt, som tur är. “I don’t know how to wage a war on my own family” avslutar han sin presskonferens med. Tidigare hade han i sin “krig mot drogerna”-propaganda förstås krigat mot miljontals familjer, men vid hans egen gick gränsen. Hmm. Nåja, tekniskt sett bra film, men som lär förarga människor som har något emot maktmissbruk. Regisserar gör Steven Soderbergh, och det är han ju alltid bra på. En hel del bra skådisar medverkar förstås:

*Benicio Del Toro
*Michael Douglas
*Luis Gusmán
*Don Cheadle
*Miguel Ferrer
*Topher Grace
*Catherine Zeta-Jones
*Albert Finney
*Dennis Quaid
*Salma Hayek