Igår kväll såg jag Bulletproof Monk (2003) på gott och ont. Nåja, mest på gott kanske, för man vet ju med sig att det här bara är enkel  – och kanske rentav billig – underhållning. Filmen har en viss charm, och handlingen är tillräckligt absurd för att bli stundvis hysterisk. Sedan beror väl hysterin en del på min svaghet för nazihumor, måhända. Seann William Scott gör en roll som ligger helt i linje med de han brukar göra – ingen överraskning där. Okej film, no more and no less.