Cineasten

The Woodsman (2004) blev årets sista film för min del, men vad bättre sätt att avsluta året, än med lite pedofili? Det här är nämligen en film om pedofili, och jag måste säga att Kevin Bacon gör en av sina absolut bästa roller någonsin. Kanske till och med den bästa. Mycket intensiv drama som lyckas med något väldigt svårt: att förmedla ett introspektivt tillstånd via ett extrospektivt medium. Jag känner mig manad att klargöra, att pedofili inte är synonymt med övergrepp. Det framkommer heller inte i filmen om Bacons karaktär någonsin tvingade sig på ett barn. Faktum är att det antyds att han inte alls gjorde det. Men den saken kan vi förstås lämna därhän, och bara njuta av det välspelade och välregisserade i filmen. Mycket bra.

Happiness (1998) är väldigt bra, men det var ju också väntat. Jag har haft den här filmen i tankarna länge, men först nu såg jag den till sist. Några djupsinniga analyser skall jag inte göra. Det räcker med själva omdömet: intelligent gjord film späckad med psykologiska insikter och eleverad underhållning. Det enda jag möjligtvis kan kritisera, är att den framställer folk som patetiska eller till och med brottsliga. Man får inte se karaktärerna i Happiness som representativa med andra ord - för det är de inte. Philip Seymour Hoffman åstadkommer en av sina absolut bästa rolltolkningar någonsin, och det alltså relativt tidigt i sin karriär. Även övriga skådespelare, såsom Jon Lovitz och Dylan Baker, presterar finfint. I synnerhet den sistnämnde förstås. Nej, om den här filmen har jag inget särledes negativt att säga, och jag vill inte breda ut mig om allt som är bra. Man får helt enkelt se filmen själv, för den rekommenderas varmt.

Det kanske bara är jag som inte blev så imponerad av Ôdishon (1999), eller “Audition” som är filmens engelska titel. Visst är det en välgjord och i slutändan lagom intressant film, men… åtminstone jag själv tappar efter ett tag suget. Om det inte vore för slutet, som jag inte skall berätta om - då kunde det här vara som vilken klichéartad kärleksfilm som helst. När man nu väl sett klart filmen får man medge att den var intressant, men jag skulle gärna ha varit medveten om det intressanta medan jag tittade på den också. Nåja, filmen är sedd i alla fall.

Om City of Angels (1998) vet jag inte riktigt vad jag skall säga. Handlingen är plump och filmen lyckas inte dekorera klichéerna med något som verkar fräscht. Förvisso finns det väl några känsloladdade scener, men att betygsätta en film på ren och skär känsla är inte rättvist. Jag kan i och för sig inte heller påstå att jag “känner” att det här är en bra film. Jag vill påstå att den är medioker, rakt igenom. Nicolas Cage gör väl en okej huvudroll, men han kan väl svårligen vara riktigt dålig? Meg Ryan fungerar i sin roll, men inte mycket mer än så. Och vad gäller Colm Feore gör han kanske en av sina tråkigaste små roller någonsin. Nej, det här kan jag inte säga så mycket bra om. Det är inte helt uselt. Bättre betyg än så kan jag inte ge.

Att ha missat The Hours (2002) var väl tråkigt. Det är ju sannerligen en mycket bra film, såsom de flesta redan vet, eftersom de flesta redan har sett filmen. Åtminstone de flesta som är intresserade, får man förmoda. Berättelsen som sådan är förstås gripande, men det verkligt bra ligger i hur historien berättas, manusmässigt såväl som skådespelarmässigt. Nicole Kidman är bra, såsom hon alltid är. Julianne Moore är bra, såsom hon ibland är och ibland inte är. Meryl Streep är bra, såsom hon tyvärr alltför sällan är. Jag har helt enkelt inte det minsta att klaga på. Filmen är intelligent, och den lyckas alldeles finfint hela vägen ut, trots att somliga av de medverkande annars är lite tveksamma i min ringa mening. Exempelvis är inte Jeff Daniels ett namn jag skulle förknippa med en film av det här slaget. Men hans biroll är liten, och han gör den helt okej. Detsamma måste väl nästan sägas, även om John C. Reilly och Toni Collette. Allra bäst presterar dock en aktör jag alljämt gillar, men som jag  aldrig upphöjt över betyget “bra”. Vem talar jag om? Jo, jag talar om Ed Harris. Aldrig har han presterat så bra som här, i någon roll jag sett honom. Spektakulärt! Hela filmen är förstås utan klander och utan kritik. Mycket bra, på alla sätt och vis.

Vad skall man säga? 25th Hour (2002) är en vacker och intelligent gjord film. Här blandas våld med poetiska monologer och intressanta intriger, på ett sätt jag inte kan annat än tycka om. Ibland missar man uppenbarligen riktigt bra filmer, för den här hade jag ju inte sett förrän nu. Edward Norton presterar mycket bra, men sedan när skulle han inte göra det? Den mannen är nästan alltid i sitt esse, om jag får säga min ringa mening. Detsamma måste man förstås också säga om birollsinnehavaren Philip Seymour Hoffman. Det här är inte hans bästa prestation, men det är en bra prestation inte desto mindre. Jag skulle inte ha velat byta ut dem mot allt smör i småland. Man får ju medge att Spike Lee vet vad han gör bakom kameran. Hur som helst är det här en liten pärla som jag bara kan rekommendera var man (och kvinna) att se. Mycket bra film. Biroll av Brian Cox.

Little Fish (2005) är en medioker film. Det måste sägas, för även om handlingen ageras ut väl, så är handlingen som sådan både tunn och tråkig. Att filmen tydligen inte nått en större publik vittnar möjligen om saken, även om titeln av något skäl kommer på tal då och då. Men den stora fisken är mycket bättre än den lilla fisken. Även om de två filmerna nu bara har titelmässiga likheter gemensamt. Cate Blanchett är en fenomenal skådespelare, men det döljer hon ganska bra i sin huvudroll här. Vad gäller Sam Neill så har han ju faktiskt gjort väldigt bra ifrån sig i ett par roller, men jag vågar inte påstå att han är något att räkna med, generellt sett. Här är han anonym och trist. Samma omdöme måste jag tyvärr även förläna Hugo Weaving som jag uppskattar alldeles fasligt mycket i somliga andra filmer. Nej, det här passerar anonymt förbi, och faller strax i glömska.

Punch-Drunk Love (2002) var en film jag aldrig såg när den kom ut. Faktum är att jag inte hade sett den förrän nu. Den saken berodde nog mest på att jag är tveksam till att se romantiska dramakomedier, men visst finns det guldkorn som är charmerande och undviker klichéer. Är den här filmen charmerande? Lite kanske. Undviker den klichéer? Inte direkt. Här finns inget oväntat och inget nyskapande, eller ens något särledes intressant. Vad som finns är i slutändan aktörernas prestationer. Adam Sandler gör helt okej ifrån sig, men det har han ju för vana att göra i dessa roller. Knappast hans bästa roll, men det var väl mer eller mindre underförstått ifrån början. Emily Watson gör också helt okej ifrån sig, men samma sak måste sägas om henne som om Sandler. Hon har presterat bättre. I något mindre roller ser vi en så bra skådespelare som Philip Seymour Hoffman och en så allmän som Luis Guzmán. Men detsamma måste sägas för deras del: de har presterat bättre på andra ställen, både före den här filmen och efter. I synnerhet Hoffman förstås. Nej, det här är kanske inte en direkt dålig film, men den är inte heller direkt bra. Medelmåttigt med andra ord.

Jag såg Arn - Tempelriddaren (2007) på bio för en gångs skull. Det skulle inte vara ett besök värt att betala för annars i mina ögon, men nu gick jag med min bror och fick kostnaden betalad. När jag läste boken av Jan Guillou våren 2006 hade jag ingen aning om att den skulle bli filmatiserad, och det hade inte heller varit tippat. Önskvärt? Jag vet inte riktigt. Det krävs inte 2½ timme av det här för att få mig rastlös. Myrorna började krypa i benen redan halvvägs igenom filmen. De gudsonanerande scenerna lyckas göra mig både irriterad och äcklad och arg, även om det kanske inte riktigt kan vara en kritik av filmen i sig. I synnerhet klosterabedissan förtjänar en död långt hemskare än min fantasi tillåter mig att tänka ut, men att kristen sadism gör mig illamående skall väl inte filmen få lida för. Joakim Nätterqvist presterar faktiskt en huvudroll över förväntan, och den lilla njutning jag fick av den här filmen hämtade jag i honom - han är en fantastiskt kompetent människa. Och han verkar till och med kunna tänka självständigt ibland, utan att legitimera sig genom “Gud” i slutet av varje mening. Stellan Skarsgård är en superb aktör, som här tyvärr lämnas väldigt begränsat med utrymme. Dock skoj att se honom tala svenska för en gångs skull. Nå, mitt intryck av filmen är att den är utdragen, att många skådespelare presterar taskigt, och att ifall någon moralkaka finns att hämta så måste den vara lagom avskyvärd. Jag är alltså inte direkt imponerad, men om man har ett särskilt intresse för medeltid och kristendom finns här säkert något att hämta.

Som ett tillägg till den här bloggen lägger jag nu upp min gamla biolista här.

No Country for Old Men (2007) är en helt okej film. Den är en smula udda, men det är otroligt vad man kan åstadkomma, trots att man utelämnar bakgrundmusiken. Bröderna Ethan och Joel Coen tenderar att göra väldigt bra film, och inte har de misslyckats i det här avseendet. Däremot har filmen just nu placeringen 14 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är absurt att vilja klassa det här som den 14:e bästa filmen genom tiderna - så bra är den inte. Jag vet inte om jag över huvud taget skulle vilja placera den på listan. Hur som helst, det var nu länge sedan jag såg Tommy Lee Jones i en roll, och här fungerar han ju helt okej såsom sedvanligt. Däremot vågar jag inte påstå att han är en sådär särskilt bra skådespelare. Att låta Woody Harrelson spela en av rollerna var kanske otippat men lyckat. Jag har på sistone börjat gilla den mannens agerande mer och mer. Andra mer anonyma ehuru aktiva skådespelare är Javier Bardern och Josh Brolin. Men vad skall man säga om den här filmen egentligen? Att döma av betyget på IMDb verkar den astronomiskt överskattad. Det här är inte bland de 14 bästa filmerna någonsin, och det är inte ens bröderna Coens bästa film. En helt okej produktion är det - men mer vågar jag inte påstå.