Cineasten

Då har man sett Bride of Re-Animator (1990) eller även känd som “Re-Animator 2″ kort och gott. Vad kan egentligen sägas? En värdig uppföljare antar jag – om det här är ett slags film man tycker om. I mitt fall är det tveksamt. Ett minnesvärt citat åtminstone:

Blasphemy? Before what? God? A God repulsed by the miserable humanity He created in His own image? I will not be shackled by the failures of your God. The only blasphemy is to wallow in insignificance. I have taken refuse of your God’s failures and I have triumphed. There! THERE is my creation!

Nåja, hur som helst. Om man gillar ettan gillar man nog även tvåan. Om man inte är så förtjust i gamla skräckfilmer med låg budget, gör man nog bäst i att helt enkelt förbise denna.För min del går det ungefär på ett ut.

Jag skulle väl ha sett Good Bye Lenin! (2003) redan för länge sedan egentligen, men så blev det inte. Förmodligen berodde det mest på att jag ibland är lat när det kommer till utländskt tal. Här är talet tyskt, och här utspelas dramat år 1990 i Tyskland, strax efter det att muren fallit. En klar anakronism som varje person lär lägga märke till, är att en av birollsinnehavarna sitter med en The Matrix-tröja. Sådana fanns minsann inte år 1990 utan först nio år senare. Hur som helst är det här en mycket bra film som jag helt klart rekommenderar. Gripande och intressant.

Att klassa Triumph des Willens (1935) som en dokumentär är kanske att ta i. Det är den där klassiska propagandafilmen som Leni Riefenstahl komponerade ihop. Att se en så här gammal film om Nazityskland är skoj – inte minst därför att det var så här nazisterna själva ville framställa sin politik. Man får medge att en hel del, eh, utelämnades. Även om inga reella koncentrationsläger existerade 1935. Att filmen också var banbrytande rent tekniskt, är en rolig anekdot i sig självt. Dock, om man saknar intresse för Nazityskland och historia är det här förmodligen slöseri med tid. Annars är det helt klart skoj att se.

Igår kväll såg jag klassikern Re-Animator (1985). Nåja, jag sov faktiskt genom slutet av filmen, men fick det förklarat för mig ändå. Vad kan man säga? Jag har läst H. P. Lovecraft men inte just den här novellen, tyvärr. I jämförelse med andra samtida skräckfilmer är den här förmodligen snäppet bättre än de flesta. Men den är inte särskilt bra på det stora hela, måste erkännas. Såsom skräckfilmer ganska sällan är. Dock är stämningen skön och handlingen mysig. Så det blir trots allt en helt okej film, även om det kanske inte är någon jag skulle nämna som “favorit” inom någon som helst genre. Det finns två uppföljare och en tredje är på gång. För sakens skull kommer jag nog att se dem.

Jag antar att The Pet (2006) inte är en allmänt känd film. Och när man ser den tror man förmodligen att den är äldre än den är – faktum är, att den ju är tämligen ny. Och den är bra, givet dess budget och de omständigheter under vilka den filmades. En hel del är onekligen lånat ifrån Réages berättelse om O, och man blandar trafficking med BDSM på ett lite underligt sätt. Men under alla omständigheter är det en trevlig film att se, om man likt mig har ett specialintresse för dekadens. Om inte, kan man förmodligen låta filmen bero.

Man får medge att Shadow Puppets (2007) är en helt okej skräckfilm, relativt till dess genre. Vare sig mer eller mindre – men okej. Handlingen är inte det minsta nyskapande, men tempot är högt och som underhållning är det funktionellt. Det här är ju trots allt inte mer än underhållning, eller hur? Dessutom är Jolene Blalock plågsamt snygg.

Jag vet ärligt talat inte varför jag inte sett Hide and Seek (2005) förrän nu. Min före detta sambo sade att den inte var så bra, om jag minns rätt, men det hade hon minsann fel i! Det här är en mycket bra film. En film som säkert tål att ses om ett x antal gånger. Jag kan inte påstå att den når upp till genialitetens höjder, men den är intelligent, välplanerad, vältempererad och välfilmad. Förmodligen så bra en film blir inom dess genre. Robert De Niro gör en finfin rollprestation, och att se Dylan Baker i biroll var överraskande. Nå, det behöver inte tilläggas mer eftersom ni alla förmodligen redan sett filmen. Mycket bra!

Så har man sett The Ice Storm (1997). Jag har märkt att många placerar filmen i högen med de bästa filmerna någonsin. Men nu skall vi inte överdriva! Det här är bra film, men det är inte så bra film. Upplägget är bra, och alla gör bra ifrån sig. Den är välproducerad. Jag fäster mig mest vid skildrandet av korkade föräldrar och sexuellt nyfikna barn. Det är ju intressanta situationer allena. Listan med kända aktörer är förstås lång:

*Kevin Kline
*Joan Allen
*Sigourney Weaver
*Tobey Maguire
*Christina Ricci
*Elijah Wood
*Katie Holmes

Weaver har jag svårt för i den här rollen, för att hon är så manlig av sig. Maguire brukar jag inte gilla, men här fungerar han. Ricci och Wood ser jag som medelmåttiga skådisar faktiskt, men de fungerar i sina respektive roller. Holmes gör sin debut framför kameran, och hon gör den okej. Men jag avskyr henne som skådis i allmänhet. Hon är väl mer prydnad än något annat, kan tänkas. Men hur som helst: jag skall inte bli alltför långrandig. Bra film.

Ärligt talat är ju Falling Down (1993) fullkomligt underbar. Det är klart en av de bättre filmerna jag sett på länge. Det är till och med en bubblare som nästan hör hemma bland minsa absoluta favoritfilmer. William Foster är min idol! Nåja, jag skall inte överdriva alldeles för mycket.  Men det är sannerligen en bra film, och Michael Douglas gör en av sina bättre roller – särskilt gestaltar han en av de mer intressanta karaktärerna. Även Robert Duvall är bra. Idéerna och samhällskritiken är välplacerade, men det är det absurda i handlingen och de humoristiska övertonerna som gör filmen genialisk. Sannerligen en balansgång, och inte ett enda klavertramp. The adventures of an ordinary man at war with the everyday world. Så sant.

Jag undvek länge att se The Elephant Man (1980) eftersom jag hade hört mycket dåligt om den. Ändå är det ju en klassiker som trots allt är allmänt omtyckt. Just nu innehar den plats 85 bland IMDb:s topp 250 filmer, och man får i alla fall medge att David Lynch har presterat gott. Det här är ju en bra film. Jag vet inte om det var ett smart drag, att göra den svartvit, men det kan vi väl lämna därhän. I huruvdollen som John Merrick ser vi John Hurt, och i rollen som dennes läkare en ung Anthony Hopkins. Så väldans mycket mer skall jag faktiskt inte bemöda mig om att skriva. Det är en välgjord film, om en intressant företeelse. Och ja, den är verklighetsbaserad om det undgått någon. Man bör ha lugn i själen när man ser den, för den är ju lite långsam, men överlag inget att klaga på. Bra gjort.