Cineasten

Slutligen har jag efter lång väntan kunnat se klart säsong 11 av South Park. Ja, alla föregående avsnitt har jag förstås också sett. Det är en underbar serie som kritiserar och hånar och karikerar och humoriserar. Tydligen finns det folk som inte ens märkt av samhällskritiken, men det är ju deras förlust. South Park är intelligent humor, och framför allt rolig humor. Mer skall inte sägas, för det vore ju bara att bli upprepning av sådant alla redan vet. Vi har ju alla sett serien, inte sant? Förträffligt!

Då har man sett Zwartboek (2006) eller “Black book” på engelska. Det här är en verklighetsbaserad krigsdrama på 2½ timme. Närmare bestämt: den utspelar sig under andra världskriget. Ärligt talat är det här en av de bästa filmerna jag sett i dess slag. Jag har inget negativt att komma med, över huvud taget. Allting är som det skall vara, får man medge, och Paul Verhoeven visar ännu en gång att han kan regissera. Han visar att Holland inte är att räkna bort ur repertioren – det här är den dyraste holländska film som producerats hittills. Nå, jag skall inte orera in extenso. Jag skall bara säga att jag njöt av filmen, att den är mycket välgjord, och att det helt klart är en film som måste ses. Härligt!

Då har man sett Un long dimanche de fiançailles (2004). Varför? Huvudsakligen därför att den har regisserats av Jean-Pierre Jeunet. Hans filmer är väldigt vackra, vilket kanske alldeles särskilt gäller föreliggande film. “A very long engagement”, eller på svenska “En långvarig förlovning”, skiljer sig dock mot de övriga, i det att den här inte är surrealistisk. Måhända undlåter filmen därför en del av Jeunets talang, men vem är jag egentligen att klaga? Det här är en vacker film. Audrey Tautou gör en bra huvudroll, och Jodie Foster en bra biroll. Allt gott.

Så har man sett Das Leben der Anderen (2006) som just nu håller plats 58 bland IMDb:s topp 250 filmer. Riktigt så entusiastisk skall jag inte vara. Men visst är det en bra film. Den är egentligen riktigt bra till och med, även om den upplevdes som en smula utdragen i mitt tycke. Jag skall inte komma med någon utläggning om filmens inneboende kvaliteter – de är förvisso många. Men jag skall komma med ett: här ser vi sannerligen en historiskt korrekt bild av socialismen. Filmen handlar, som titeln låter påskina, om hur den hemliga polisen övervakade folk i det gamla Östtyskland. Men nåja, jag skall inte öda för mycket tid. Bra film, mycket bra film – men måhända en smula utdragen.

Jaha, det var väl oundvikligt att jag förr eller senare skulle ge mig i kast med The Evil Dead (1981). Jag var inte med när filmen skapades, så jag tänker inte ens försöka sätta mig in i dess zeitgeist, så att säga. Jag jämför den med dagens filmer, och med vad den faktiskt går ut på. Ärligen måste jag säga att sämre film har jag inte sett på mycket länge.

Så har man sett Blue Velvet (1986) vilket halva världen redan gjort före mig. Men eftersom jag inte är sådär överdrivet förtjust i David Lynch konstfilmer, har jag inte heller någon oförblommerad entusiasm att uppvisa. Jag förstår att det är en bra film, och den är på det hela taget intensiv. Jag förstår precis vad som är så särskilt med den, och vad som är så särskilt med Lynch filmer överlag – men jag kan inte förmå mig att känna därefter. Känslor är inte valida omdömen, men det här är förstås också en filmdagbok. Vare sig mer eller mindre. Jag skriver ner mina enkla intryck av filmer jag ser, utan att analysera djupare. Så jag nöjer mig med själva omdömet: det här kändes efter ett tag ganska trist, även om filmen som sådan är bra. (Det är kanske snarare jag själv som inte når upp till dess krav på tittarna!)

Så har man sett Taxi Driver (1976). Finns det någon som sett den, men som inte tyckte om den? Finns det någon som inte sett den? Nåväl. Jag gillade filmen, även om jag inte är sådär överdrivet entusiastisk. Just nu håller den plats 33 bland IMDb:s topp 250 filmer. Så ivrig tänker jag inte vara, och lyckas inte riktigt se vad som skulle vara så genialiskt med det här. Det är dock en intressant handling, och Robert De Niro gör en finfin rollprestation. I biroll ser vi en ung Jodie Foster – blott fjorton år gammal. Men summan av kardemumman är väl att det här är en bra film, och att Martin Scorsese har gjort gott bakom kameran. Jag ser bara inte hur den här filmen skulle vara riktigt så bra som man gemenligen verkar anse.

Som en anekdot: I en scen tittar De Niros karaktär på den svenska sexinstruktionsfilmen Kärlekens språk (1969). Den har jag faktiskt sett för en handfull år sedan.

Så har man sett Superbad (2007). Det verkar vara en allmänt uppskattad film, och i skrivande stund håller den plats 205 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är inte en förtjänad placering. Under alla omständigheter är det här en helt vanlig komedi. Den är charmig och välplanerad, men det är ju också sakens hela. Personligen har jag svårt för pinsam humor, så jag kan inte påstå att det här blev en favorit. Seth Rogen bevisar i alla fall att han kan skriva manus, och Jonah Hill gör sig bra i en av huvudrollerna, även om han är mycket äldre än sin karaktär. Vad mer att säga? Det tycks överflödigt. Helt okej, men inte mer än helt okej – och har man svårt för pinsam humor kan det här bli smått plågsamt.

Nu har jag sett Rescue Dawn (2006) som jag också haft i tankarna ett bra tag. Varför det? Jo, därför att ingen mindre än Christian Bale har huvudrollen. Han är en av mina absoluta favoritaktörer – om inte den favoritaktören – och den här filmen gjorde min beundran bara än större. Mannen har ännu en gång lyckats prestera en rolltolkning helt skild ifrån hans tidigare. Och han har ännu en gång lyckats gå ner läskigt mycket i vikt (men här bantade han “bara” bort 25 kilo). Han väger alltså bara snäppet mer än när The Machinist spelades in. Det här är en verklighetsbaserad drama om Vietnamkriget, och det är ett vackert drama. Inte minst är det vackert tack vare Bales prestation. Underbart! Dessutom regi av allas vår Werner Herzog.

Efter mycket om och men har jag till slut lyckats se Delicatessen (1991). Det är en vackert gjord film, och man får väl säga att Jean-Pierre Jeunet har “gjort det igen”. Det vill säga – om man är förtjust i filmer av det här slaget. Vilket jag är, i viss mån. Det finns ärligt talat så många hålrum i handlingen att jag fick svårt att hänga med på vissa saker, men det är förstås det grafiska och surrealistiska som är viktigast. Det är det vi charmas av, är det inte? Helt okej film, men inte så bra som en viss annan av samma regissör.