Så har långfilmen Futurama: Bender’s Big Score! (2007) kommit, och så har man sett den själv också. Jag har förstås sett alla avsnitten av de fem tidigare säsongerna, och jag är glad över att serien skall återkomma. Jag plöjde igenom det hela under tidiga 2004 när jag mådde dåligt, för det är liksom så lättsmält att man kan lägga jobbiga saker åt sidan för ett slag, när man tittar på det. Jag är helt klart ett fan, men det här var faktiskt ett lågvattenmärke. Man borde väl ändå kunna förvänta sig mer av en “comeback” i form av en långfilm? Eller? Jag är på intet sätt nöjd, men det är förstås fortfarande lättsmält underhållning. Men jag skrattade inte en endaste gång, så man får minsann hoppas att den kommande sjätte säsongen har desto mer att bjuda på! Bland rösterna hör vi Coolio och Mark Hamill.
Archive for November, 2007
Så har man sett The Notorious Bettie Page (2005). Filmer av det här slaget gör mig faktiskt mest upprörd, men man måste ju medge att det här är bra film as such. Vad som gör mig upprörd är snarare den allmänna sexnegativismen som alla omfamnar – till slut även Page själv. Den enda särskilda med henne är faktiskt att hon råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Visst var hon en utmärkt modell, men hur många hade inte kunnat ta hennes plats? Att jag sedan aldrig har sett vitsen med pinup är en annan sak, som färgar mitt omdöme men som dock inte utgör kritik mot filmen. (Det var förstås även en helt annan sak då, är idag.) Jag kan bara glädjas över att det finns en legal porrbransch idag, men det bästa är förstås olagligt fortfarande! Ja, dvs. våldspornografi då. Nåja, jag skall inte hålla en lång monolog om sex. Gretchen Mol gör sig alldeles förträffligt i rollen som den gamla modellen, och filmen är över huvud taget bra, om än inte mer än så. Biroll av David Strathairn.
Jag avundas varje person som orkar se klart på 2001: A Space Odyssey (1968). Ärligt talat, alltså. Den är förmodligen den mest långdragna film som någonsin gjorts. Först efter en halvtimme börjar själva handlingen, om någon sådan kan sägas finnas, och sedan händer det väl något nytt någon gång i halvtimmen tills filmen slutar. Om det är bra eller dåligt kan man ju disktera. De flesta menar att det är bra. Filmen håller just nu plats 78 bland IMDb:s topp 250 filmer, och det är ju en av de större klassikerna. Jag menar att det inte är bra. Och klassiker tenderar ju att bli klassiker, inte därför att de är bra, men därför att det är en oerhörd prestation att orka se dem ifrån början till slut. Stanley Kubrick var som han var; jag gillar vissa av hans filmer men inte vissa andra. Den här hör till kategorin “vissa andra”. Jag får för mig att den kan ha blåsts upp på grund av dess samtida första månlandning, men det har jag inte kollat upp. Hur som helst… det här är till det bästa av mitt omdöme inget mer än slöseri med tid.
Jag hade missat att se Matchstick Men (2003) men åtgärdade felet idag. Som en beundrare av Nicolas Cage kommer det sig naturligt att jag vill se alla filmer han medverkar i – och här gör han som vanligt en finfin huvudroll. Det är däremot långt ifrån Cage när han är i sitt esse. Bakom kameran gör Ridley Scott en något tveksam prestation måhända. Matchstick Men är inte mer än “okej” kort och gott. För övrigt ryser jag av obehag, bara av att se Beth Grant i en liten biroll. Att Alison Lohman förresten kunde spela en 14-årig flicka är ju helt förbluffande! Hon var vid tillfället 24 år.
Jag har sett hela serien Stripperella (2003). Tretton avsnitt om 20 minuter = strax över 4 timmar. Fråga mig inte varför. Ja, det är väl lättsam underhållning, och visst finns det scener som får en att dra på munnen en smula. Men allvarligt talat? Jag förstår att det bara blev en säsong. Vad var egentligen det här för Stan Lee att slösa sin tid på? Dessutom åker serien för övrigt snålskjuts på filmen Barb Wire (1996) vilket inte på något sätt är positivt – men det borgar ju för avsaknaden av originalitet om inte annat. Pamela Anderson har inte kommit långt i filmbranschen inte. Man behöver inte undra varför.
Nu har jag till slut sett det nära 3 timmar långa eposet The Thin Red Line (1998). Jag såg aldrig filmen när den kom, för folk sade att den var dålig. Var den dålig? Nejdå. Den är välproducerad och alla gör bra ifrån sig. Måhända har man gjort den lite väl lång, och den känns emellanåt ganska tradig, men några allvarliga klagomål har jag inte att komma med. Att filmen inte per se kritiserar kriget är lite synd, men åtminstone är den inte ett hyllande därav. Hur filmen sedan står sig i jämförelse med originalversionen ifrån 1964, det vet jag inget om. Förmodligen grundmurat, om jag gissar rätt. En hel del kända aktörer medverkar förstås:
*Adrien Brody
*James Caviezel
*George Clooney
*John Cusack
*Woody Harrelson
*Jared Leto
*Nick Nolte
*Sean Penn
*John C. Reilly
*John Travolta
En lagom imponerande lista, måhända? Mitt enda problem med filmen är egentligen det subjektiva intrycket ifrån min sida: jag blev uttråkad när den nått halvvägs igenom. Mycket kan man säga om det här, men att tempot är snabbt, det vore en lögn. Tempot är segt som sirap, för att röra sig om en krigsfilm! Men verklighetsbaserade krigsfilmer är alltid intressanta, och så även denna. Slutbetyget blir ändå bara “okej”.
National Treasure (2004) var en film som rann genom mina fingrar, då den kom ut. Jag var flera gånger på väg att se den, men det blev aldrig av. Först nu blev det av. Och jag medger att jag är svag för den här typen av historier, även om jag på intet sätt tyr mig till konspirationsteorier för övrigt. Jag gillar Dan Browns böcker, och likheterna med dem och National Treasure är ju påtagliga. Dessutom är filmen underhållande, vilket inte är en egenskap som får komma på skam. I det här fallet får jag påstå att kritikerna har underskattat den. Nicolas Cage gör sig helt okej i huvudrollen, och likaledes helt okej biroller presteras av Sean Bean, Jon Voight och Harvey Keitel. Det här var faktiskt 130 minuter spänning, med anknytning till historia vilket förstås uppskattas av mig. Men som sagt: konspirationer är inget jag gillar om de skall tas på allvar. Det här behöver man inte ta på allvar. Det är fiktion (precis som Dan Brown är det) och det är underhållning. Finemang.
Till slut har man sett klart den tredje säsongen av Drawn Together. Sedan över ett år tillbaka har jag följt serien, och sett varje avsnitt. (Jag har förstås sett alla avsnitten.) Även om inte alla avsnitten träffar mitt i prick är det helt klart en av mina favoritserier, som jag lär fortsätta följa. Jag har inget mer att säga, förutom att den som inte redan sett serien bör göra det! Härlig humor.
Då har man sett Brazil (1985) och jag vet inte riktigt vad jag skall skriva om den. Hur som helst är detta en fenomenal film som direkt placerar sig bland mina givna favoritfilmer någonsin. Terry Gilliam har gjort ett förbannat bra arbete bakom kameran. Lyckligtvis slopades arbetstiteln “1984 and ½”, för det vore inte så respektfullt gentemot Orwell. Man kan gott se det här, dock, som något av en sammanslagning av nämnda dystopi, och “Processen” av Kafka. Givet den beskrivningen – kan man då annat än älska filmen? Den är faktiskt fullkomligt underbar. Jonathan Pryce är perfekt i huvudrollen, men även birollsinnehavarna gör starkt ifrån sig: exempelvis Robert De Niro, Bob Hoskins och Michael Palin. I slutändan kan jag inte summera den på något sätt som gör den rättvisa. Det kliar i mina fingrar efter att skriva en fullödig recension, men det är en impuls jag skall motstå. Det här är 2½ timme ren njutning, av ett filmvärldens mästerverk. Se, se, se!
Idag har jag sett Zardoz (1974) som sannerligen är en mycket märklig film. “In the far future, a savage trained only to kill finds a way into the community of bored immortals that alone preserves humanity’s achievements.” Denne vilde spelas av ingen annan än Sean Connery. Och han klär inte i små tajta shorts. Hur som helst är handlingen väldigt intressant, så jag skulle gärna se en remake på den här filmen – som ärligt talat är väldigt undermåligt gjord. Men man var inte så lyckligt beskickad år 1974 heller, förstås. Kan man dock annat än älska det filosofiska temat, och de roliga dialogerna?
Zardoz: The gun is good.
Exterminators: The gun is good.
Zardoz: The penis is evil. The penis shoots seeds, and makes new life, and poisons the earth with a plague of men, as once it was. But the gun shoots death, and purifies the earth of the filth of brutals. Go forth and kill!
Låt det vara sagt! Nåja, det här är en roligt gjord film med stor potential. Skulle gärna se en mer budgeterad remake av den.
