Cineasten

Så, I Shot Andy Warhol (1996) är inte något mästerverk. Men den är, i bästa fall, lagom trogen sanningen. Det är i alla fall den uppfattning jag får av den, mot bakgrund av vad jag redan vet om händelserna. Å andra sidan har man blåst upp det hela lite väl mycket i min ringa mening. Ärligt talat var Andy Warhol en konstnärlig nolla och Valerie Solanas en vansinnig och tillika ondskefull människa. (Hon hade bara inte möjligheten att utrota männen, vilket dock var hennes önskan.) Men jag skall inte skriva mer om själva handlingen här och nu. Jag nöjer mig med omdömet: en helt okej skildring av de verkliga händelserna. Lili Taylor gör en bra prestation som det sinnesfrånvända Solanas. Gott.

Judgement Day – Intelligent Design on Trial (2007) är en trevlig dokumentär som sändes av PBS Nova. I korthet handlar filmen om kontroversen kring kreationism och evolution i Dover, och i det här fallet blev det lyckligtvis en seger för vetenskapen. Hur som helst mycket trevlig “infotainment” som varmt rekommenderas.

The Wendell Baker Story (2005) är skriven och regisserad av Luke Wilson. En del kända aktörer medverkar utöver honom själv:

*Eddie Griffin
*Eva Mendes
*Owen Wilson
*Will Ferrell

Men det är allt jag kommer att säga. Det här är så dåligt att jag inte tänker bevärdiga mig ett mer utvecklande omdöme. Om något ett lågvattenmärke!

Eastern Promises (2007) började måhända lite segt, men det visade sig vara en pärla. Sannerligen en mycket bra prestation av David Cronenberg bakom kameran, men skådespeleriet framför kameran är förstås det man ser direkt. Berättelsen som sådan är ju inte särskilt originell, men man lyckas ändå göra den gripande och intressant! Såvitt jag vet har inte Viggo Mortensen gjort en särskilt bra roll före sin prestation som Aragorn, och inte heller efter den – förrän nu. Här är han ju faktiskt alldeles superb, och det är om inte annat roligt att se honom tala med rysk brytning. För övrigt är han modig nog att visa sig helt naken i en brottningskamp på liv och död. Naomi Watts fungerar väl men inte så värst mycket mer, vilket också är det omdöme hon brukar förtjäna. Armin Mueller-Stahl har uppenbarligen blivit gammal, vilket åtminstone jag själv reagerade på. Hur som helst är det här en film jag inte kan annat än rekommendera, om inte för annat så åtminstone för Viggos prestation i rollen som Nikolai.

Så har jag till slut sett Basic Instinct (1992), om inte för annat, så för att det verkade löjligt att inte ha sett den. Den har förstås gått på teve flera gånger om, men min mor ville aldrig se den medan jag bodde hemma. Den innehåller som bekant en hel del nakenhet. Nu har jag förvisso bott “hemifrån” i snart fem år, men det kom mig inte för att se den. Förrän nu, det vill säga. Basic Instinct är lagom suggestiv spänning av Paul Verhoeven. Tekniskt sett är det en mycket bra film, men jag lyckas av någon anledning inte tycka om den så värst mycket. Kanske har det att göra med de manipulativa karaktärerna som inte verkar ha någon som helst verklighetsförankring. Kanske har det att göra med att jag inte gillar någon av karaktärerna? Nåja. Michael Douglas gör en bra roll, och till och med Sharon Stone har tydligen en bra sida. (Framför allt den nakna sidan, får man väl trots allt medge.) Summan av kardemumman: bra film, även om jag inte lyckades bli så förtjust i den.

Att till slut ha sett Glengarry Glen Ross (1992) är inget jag ångrar. Det är en mycket bra film, som drivs av karaktärerna och deras förmåga att skådespela, snarare än av en mästerlig plot och snygga effekter. Även om det inte är den bästa film jag sett, eller ens en av dem, är det ren och skär njutning att se den. Bland aktörerna finner vi förstås kända och allmänt respekterade namn såsom:

*Al Pacino
*Jack Lemmon
*Alec Baldwin
*Ed Harris
*Kevin Spacey
*Jonathan Pryce

Egentligen har väl de flesta redan sett filmen, men den som inte har gjort det får väl chansen nu! Det är otroligt vad många bra filmer man missat att se ändå. I synnerhet Pacino, Lemmon och Harris gör underbara prestationer framför kameran. Rekommenderas varmt.

När jag nu sett Dead Man (1995) känner jag mig osäker. På sistone har jag sett ganska många filmer som varit svåra att bedöma. En del av mig vill skrika att det här är tradigt pretentiöst skräp. En annan del vet med sig att filmen uppskattas av många, och att jag kanske därför missförstått den. Ja, det är ju möjligt att jag inte är en tocken där “finsmakare”, för jag lyckas verkligen inte se vad som skulle vara så bra med den här filmen. Johnny Depp gör en bra huvudroll, men sedan när skulle han inte göra det? Crispin Glover gillar jag i vått och torrt, men här har han bara en minimal biroll. John Hurt är förstås bra, och andra biroller står bland annat Iggy Pop och Billy Bob Thornton för. Grejen med konstfilmer är bara att medan andra finner dem “konstnärliga” finner jag dem mest “konstiga”. Det var väl hur som helst ofrånkomligt att jag förr eller senare skulle se den här.

Så har man sett Shoot ‘Em Up (2007). Det var ju det sämsta jag sett på ett tag i alla fall. Nog för att pistolporr och krämiga punchlines kan fördriva tiden sådär lagom mycket, men när man nästan vill gömma ansiktet av pinsamhet är det inte så mycket till plus. En mer cheesy “hollywoodfilm” får man leta efter. Åtminstone är tempot rasande snabbt, annars vore det väl olidligt att se klart på eländet. Jag har aldrig uppfattat Clive Owen som en särskilt bra skådis, och i den här huvudrollen lyckas han bara bekräfta det. Detsamma gäller för Monica Bellucci. Däremot brukar jag gilla Paul Giamatti och han fungerar väl okej här – men inte mer; det är definitivt en av hans sämre roller. Ärligt talat, vad är det är för strunt? Och varför har man givit den så högt betyg på IMDb? Visst är det massa pangpang och karlatag, men… anser man sig nöjd med det?

Safe (1995) är en udda film, och jag är inte säker på mitt omdöme. Är den bra eller dålig? Tja… jag vet faktiskt inte riktigt. Jag vill gärna se det som något slags angrepp på irrationell ovetenskaplig new age-terapi, och det kan man förstås med visst fog göra, men det är verkligen inte filmens handling, vare sig i plot eller tema. Den handlar om… det här. Hur som helst får jag väl åtminstone medge att Julianne Moore gör bra ifrån sig, även om jag inte är sådär väldigt förtjust i henne överlag. Men det här är en film som jag verkligen inte kan fälla något omdöme om. Apati – det kanske är ett dåligt tecken?

Det var väl ofrånkomligt att jag förr eller senare skulle se Ilsa, She Wolf of the SS (1975). Var skall man egentligen placera filmen? Är den bra eller dålig? Svårt att säga. Är det en skräckfilm eller något annat? Svårt att säga. Den exploaterar sannerligen Nazityskland, och sågs förstås på ett helt annat sätt när den kom ut. Dels var nazismen närmare i tiden, och dels var blodiga filmer något nytt. Här finns gott om explicit blodig tortyr, så kanske är det en tidig “gore”-film? På sätt och vis. Sedan finns det en hel del sexuella scener, så nakna kroppar i sadomascochistiska sammanhang är mer regel än undantag. Kan man annat än bli fascinerad av en nazi-film med sådana element? Nåja. Ilsa baseras löst på Ilse Koch, och Dyanne Thorne gör väl rollen okej. Vi märker förstås att det inte är riktiga SS-uniformer de klär sig i. Och hur kan man inte skratta åt den dåliga tyska brytningen, och åt de fula minerna? Nåja igen. Allt jag till slut vet, är att det här måste ses. Om det sedan är bra eller ej… låter jag vara osagt.