Michael Moore Hates America (2004) är förvisso en dokumentär jag sett flera gånger förut, så nu sågs den för säkert fjärde gången eller något sådant. Den är inte sådär särskilt bra egentligen. Den använder många av de metoder som Michael Moore använder i sina egna filmer, såsom att den vädjar till ren känslomässig sympati och så vidare. Emotionalism och vinklingar gör inte särskilt god dokumentation, ärligt talat. Men den är åtminstone en hel del ärligare än Moores egna filmer, och visst behövdes det något slags motpol till det skräp som Fahrenheit 9/11 trots allt är. Man får i slutändan alltså medge att Michael Wilson lyckas okej med det han försöker prestera – även om jag som sagt inte är så förtjust i de konstanta känsloargumenten och personangreppen.