Cineasten

Nu har jag sett de fem avsnitt av “Growing Up in the Universe” som utgörs utav föreläsningar på temat evolution. Vem föreläser? Jo, ingen mindre än Richard Dawkins. Jag beundrar den mannen av många skäl. Han är exempelvis en ypperlig biolog och en skicklig författare. Han har verkat oerhört mycket genom åren, för att öka den allmänna förståelsen för vetenskap och evolution. Han räds inte konflikter när det gäller att ta itu med religion, och han skriver inte under på Poppers vetenskapsteori. Tvärtom säger han jämt och ständigt att han bryr sig mycket om fakta och sanning. Såvitt jag vet skryter han heller aldrig genom att kalla sig själv för “doktor” eller “professor”, även om han förstås är det. Dessutom är mannen karismatisk och har en underbar dialekt!

Här rör det sig om fem föreläsningar om sammanlagt 5 timmar. Det hela är ju en del av långköraren The Royal Institution Christmas Lectures, och avsnitten sändes mellan 1991 och 1992. Dawkins förklarar enkelt för sin unga publik hur evolutionsteorin fungerar och så vidare, och det var informativt tittande även för min del, trots att inget av det här är nytt för mig. “Infotainment” helt enkelt. Och man kan ju inte låta bli att dra på munnen, med tanke om den fruktansvärt förlegade teknologin som används, och som man fäller uttalanden om! “Have you ever used a computer with a mouse before?” som Dawkins frågar en av sina volontärer. I avsnitt 4 bjuds vi dessutom på en oväntad godbit: Douglas Adams högläser ett stycke ur sin bok Liftarens guide till galaxen (som vi väl alla läst). Det här var jätteskoj att se kort och gott, trots att det bara är enkla grundläggande föreläsningar ämnade för yngre tonåringar.

Så har man sett Wild at Heart (1990). Det är en typisk David Lynch-film i ordets fulla bemärkelse; man skulle svårligen kunna missta det här för att vara något annat. Bra eller dåligt? Det kan man förstås ha delade meningar om. Jag är lagom reserverad för mannens filmer vanligtvis, men det här var ju en liten pärla faktiskt. Mycket trevlig film. Nicolas Cage gör sig väl i en tidig huvudroll, och han visar att han dessutom har en helt okej sångröst (som låter dubbad, men som inte är det). Filmmusiken känns så malplacerad att den faktiskt fungerar, och de konstanta referenserna till Wizard of Oz ökar surrealismen - och insikten om att det här trots allt inte är en verklig värld som porträtteras. Det är, trots allt, en saga. I små men helt respektabla biroller ses även Willem Dafoe och Crispin Glover.

Ja, då har man sett klart på den första säsongen av Myggan (2007). Tio avsnitt à 20 minuter vardera, blir strax över 3 timmar sammanlagt. Men det är tre underhållande timmar, även om det inte direkt är mästerlig djuplodad animation. Har man för övrigt någonsin aspirerat på mer än underhållning? Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har humor, och jag brukar gilla det mesta de skapar. Så även med den här lilla serien, ehuru det som sagt är underhållning och inte mer än det.

Så har man sett The Kingdom (2007) men jag är inte särskilt entusiastisk. Har jag anledning att vara det? Har jag verkligen anledning att vara det? Såvitt jag vet är folk ganska överens om att det här är en bra film, och betyget 7.3 på IMDb vittnar om det. Jag ser dock inte riktigt värdet i den här filmen, även om den är späckad med verklighetsbaserad och våldsam underhållning. (Ja, om man ser det som underhållande dvs!) Jag kan bara säga att den lämnade mig uttråkad och rastlös, för att den inte lyckades fånga in mig i händelserna för fem öre. Jag brukar inte gilla Jamie Foxx och gör det inte heller här. Ärligt talat - har mannen någonsin gjort en bra roll? Däremot brukar jag gilla Chris Cooper som dock var ganska anonym i den här filmen. Vad gäller Jennifer Garner… tja, hon har gjort både bra och dåliga prestationer, så den här kallar vi för något mellanting tycker jag. Min sista tanke om filmen är inte mer djuplodad och analytisk än så här: “Tja, den var ju inte så lång i alla fall”.

Att ha sett Beyond Re-Animator (2003) är väl inte direkt något att skryta om. Som mest är det väl att man nu har sett hela “Re-animator”-trilogin, även om jag hört att det skall komma en fyra. Varför? Helt onödigt. Det här är inte särskilt bra filmer ifrån början ens. Eftersom jag inte har något direkt positivt att säga om den här lagom töntiga skräckisen, som ingen av er heller sett eller kommer se, skriver jag inte mer än så.

Tja, jag såg förstås Fantastic Four (2005) när den gick på bio, och så har jag väl sett den ett par gånger efter det också. Jag antar att det nu var fjärde gången jag såg den. Så många tittar förtjänar inte den här filmen egentligen, men det har bara blivit så. Man får väl medge att det finns ett visst underhållningsvärde här. Fantastic Four är lättkollad och helt okej i strötittarsyfte men inte mer. Ioan Gruffud är i alla fall helt okej i sin roll, och Jessica Alba är väl över allt annat snygg i sin. (Särskilt snygg är hon förstås på omslaget av Playboy magazine, mars 2006.) Nåja, vi har alla sett det här, och vi vet vad det rör sig om. Så länge man inte ser det som mer än det, fungerar det dugligt.

Michael Moore Hates America (2004) är förvisso en dokumentär jag sett flera gånger förut, så nu sågs den för säkert fjärde gången eller något sådant. Den är inte sådär särskilt bra egentligen. Den använder många av de metoder som Michael Moore använder i sina egna filmer, såsom att den vädjar till ren känslomässig sympati och så vidare. Emotionalism och vinklingar gör inte särskilt god dokumentation, ärligt talat. Men den är åtminstone en hel del ärligare än Moores egna filmer, och visst behövdes det något slags motpol till det skräp som Fahrenheit 9/11 trots allt är. Man får i slutändan alltså medge att Michael Wilson lyckas okej med det han försöker prestera - även om jag som sagt inte är så förtjust i de konstanta känsloargumenten och personangreppen.

Igår kväll sågs Ali G, Innit (1999) som jag förvisso också sett ett par gånger förut, även om det var länge sedan. Vad man kan egentligen säga? Vi vet alla vad det rör sig om, och antingen älskar vi det eller så hatar vi det. Hur som helst får man väl medge att Sacha Baron Cohen gör formidabla karaktärer - i det här fallet Ali G.

Så har jag för andra gången sett Der Untergang (2004) eftersom jag först såg den på bio när den var aktuell. Jag tyckte om den då, och jag tycker om den nu. Såvitt jag vet skall det här vara en lagom verklighetstrogen dokumentation av vad som skedde under Hitlers och Nazitysklands sista tid 1945. Bruno Ganz gör sig utmärkt i huvudrollen som det tredje rikets führer, och i biroll ser vi i och för sig även Thomas Kretschmann. I skrivande stund befinner sig filmen på plats nummer 61 bland IMDb:s topp 250 filmer. En plats den förtjänat? Jag vet inte. Men det är en mycket trevlig film, även om dess främsta värde kanske ligger i dess dokumentation. Tocken där “infotainment” så att säga. Man lär sig något, och man får 2½ timmes underhållning. Perfekt, inte sant?

Det var nu för tredje gången jag såg Lucky Number Slevin (2006). Nu var det dock runt ett år sedan jag såg den sist, så att se om den var bara roligt. Det här är ju faktiskt en fullständigt lysande film! Jag måste säga att det inte finns ens det minsta att klaga på. Bra prestation både bakom och framför kameran; manuset är intelligent skrivet och underhållningen är stor. Bland skådespelarna finner vi förstås också ett par kända namn:

*Josh Hartnett
*Bruce Willis
*Lucy Liu
*Morgan Freeman
*Ben Kingsley
*Stanley Tucci

Hur som helst - finns det så mycket att skriva? De flesta har redan sett filmen vid det här laget, skulle jag tro. Om inte, kan den förstås enbart rekommenderas.