Cineasten

Jag misslyckas att se meningen med Final Destination 2 (2003) men det kan ju bero på att en sådan mening inte är menad (no pun intended). Inget nytt i förhållande till första filmen, men åtminstone har man inte gjort det till en helt ny handling, oberoende av den tidigare. Man får vad man förväntar sig, men är det bra? Mja. Det blir en smula andefattigt till slut, men jag antar att filmerna fyller dess funktion. Jag har inget emot det här, egentligen. Det är okej. Men det är inte mer än okej, och jag irriterar mig fortfarande över temat: determinism och gudomlig intervention.

Jag vågar inte riktigt säga vare sig bu eller bä om Final Destination (2000). Det är en lite udda och halvt om halvt originell skräckis, men den är också så långsökt att jag inte riktigt lyckas fångas av stämningen. Ärligt talat blir jag lite irriterad över det där “mönstret” som vare sig förklaras eller tycks ha något syfte. Men jag vill inte vara alltför kritisk, så jag medger att det är en okej film – men inte så mycket mer. Biroll av Seann William Scott.

Det var väl liksom ofrånkomligt att jag skulle se Resident Evil: Extinction (2007) som ju är den tredje delen i serien. Och den är ungefär som sina föregångare, i stil. Här är det ett post-apokalyptiskt zombie-landskap som möter ögat, och i sin egen genre är det väl ganska bra film relativt sett. Å andra sidan skulle jag inte kalla de här filmerna särskilt bra på det stora hela. De är okej, de levererar den underhållning man förväntar sig, men de är egentligen ganska meningslösa. Man koncentrerar sig på effekter och explosioner mer än något annat. Men det vet vi ju om, och vi ser ju inte filmerna för deras profana djup eller mästerliga författarskap. Mot bakgrund av detta fyller dem syftet, så bland filmer ämnade enbart för underhållning är de här okej. Att jämföra dem med något annat vore smått orättvist.

Jag får erkänna att Mystery Men (1999) är en udda och charmig komedi med lagom stort underhållningsvärde. Javisst, den är lite töntig, men det gör den bara desto mer roande. Det här är inte ett mästerverk, det är inte en intelligent film, men det är framgångsrik underhållning. Dessutom många välkända namn:

*Hank Azaria
*Ben Stiller
*William H. Macy
*Geoffrey Rush
*Janeane Garofalo
*Greg Kinnear
*Tom Waits
*Eddie Izzard
*Lena Olin
*Pras
*Michael Bay
*Dane Cook

Ja, vad sägs om den listan? Stiller, Rush och Izzard är namn som åtminstone får mig att vrida på huvudet – för de är i min mening alldeles förträffliga skådespelare. Och i den här förträffliga filmen fungerar de likaledes förträffligt. Inget storslaget beröm, inget fantasteri. Bra film. Bra film.

Jag tror att A Mighty Heart (2007) var en av de segaste filmer jag sett på mycket länge. Den är inte för den skull dåligt gjord, och skådespelarna gör helt acceptabla rollprestationer. Till och med Angelina Jolie gör en bra prestation. Med handlingen är det väl inget större fel heller, även om den på intet sätt är sensationell. Det är bara stämningen som gör filmen så tråkig att man vill sluta titta efter kanske tjugo minuter eller så. Betyget blir medelmåttigt.

I och med The Brave (1997) visar Johnny Depp att han inte bara kan skådespela – han kan också regissera. Det är lite underligt hur den här filmen lyckats undgå allmänhetens uppmärksamhet, åtminstone med tanke på de kända namnen. Hur bra den är kan diskuteras. Stämningen är kärv och handlingen allt annat än originell. Men det är ändå en välgjord produktion och Depp visar, som sagt, för första och hittills enda gången vad han klarar av bakom kameran. I biroller ser vi även Marlon Brando och Luis Guzmán. Klart sevärd för den reellt filmintresserade, men om man söker det där som tilltalar allmänheten, då kan man söka vidare. Helt okej film – i min mening.

Jag måste säga att Nixon (1995) inte för en stund blir tradig, trots det längd på 3 timmar och 10 minuter. Det är en intressant film om en vansinnigt idiotisk människa. USA verkar bara ha haft idioter som presidenter – se bara på nuvarande George W. Bush – vilket kanske säger en del om befolkningens genomsnittliga intelligens? Folkval är ju intelligenstest, inte sant? Anthony Hopkins gör en av sina bästa roller någonsin, och honom uppskattar jag ju generellt sett alltjämt (om skämtet uppfattas). I helt utmärkta biroller ser vi även James Woods, Bob Hoskins och Ed Harris. Och minsann! – vår gamle Oliver Stone visar ännu en gång att han vet hur man regisserar. Det här var faktiskt ett av de bättre epos jag sett på länge, och det kan enbart rekommenderas. Dess verklighetsbaserade grund gör den ju dessutom bildande.

Once Upon a Time in America (1984) visade sig vara en smått tradig film. Men den har väldigt starka scener, och den är vackert gjord (vilket särskilt stämmer om man betänker att den är gammal). Jag har haft filmen i åtanke då och då i flera år, men har inte förrän nu kommit mig för att faktiskt se den. Just nu innehar den plats nummer 101 bland IMDb:s topp 250 filmer. En förtjänad placering? Nja, det skulle jag inte påstå, men det är en bra film. Robert De Niro, James Woods och Joe Pesci gör sina mer eller mindre traditionella karaktärer, och det är ju ett vinnande koncept. Även om jag inte är så förtjust i sistnämnde Pesci. Att se William Forsythe i en biroll var dessutom roligt. Alltså: bra film, om än inte nödvändigtvis så bra.

Jag hade tänkt se Freddy vs. Jason (2003) när den kom ut, men min dåvarande sambo påstod att den var riktigt dålig. Därför avstod jag alltså, men har sett den nu. Är den så särskilt dålig? Nejdå, inte alls. Naturligtvis får man ju se filmen för vad den är: underhållning och inget annat än underhållning. Det finns inga mästerliga dialoger, inga intrikata teman och ingen genialisk plot. Tvärtom är det en helt vanlig slasher, men det vet man ju med sig när man ser den, inte sant? Man vet vad man har att förvänta, och filmen levererar gott och väl för att motsvara detta. Efter 7 filmer med Freddy och 10 med Jason möts de till slut i en kamp mot varandra – hur skoj är inte det för den inbitne skräckfantasten? Det var i alla fall skoj för min del. Jag vill inte påstå att det är en så särskilt bra film på det stora hela, men den är vad den är menad att vara, och mer intressant än många av de respektive föregångarna. Robert Englund gör sig som vanligt bra, dessutom. Helt okej.

Till slut har jag sett Manderlay (2005) som jag haft i tankarna sedan den kom. Den har varit svårtillgänglig på fler sätt en ett, och när tillfället nu uppenbarade sig var det i form av en version med dålig bildkvalitet. Tyvärr blev alltså inte själva tittandet så njutbart som det annars hade varit, för det här är ju mästerlig film. Liksom föregångaren Dogville är mästerlig, är också den här det (om än inte riktigt lika bra enligt min ringa mening). Lars von Trier har som väntat gjort det igen, och det är synd och skam att de här filmerna inte blivit så uppmärksammade som de förtjänar att bli. En del kända aktörer också:

*Danny Glover
*Willem Dafoe
*Lauren Bacall
*John Hurt
*Udo Kier

Tyvärr inte lika bra skådespelare som i den första delen av den här trilogin, men fortfarande mycket bra. Det är ju utan tvivel jag planerar att se även den tredje delen, när den väl kommer ut. Vackra dialoger är en sak som de här filmerna har, men de har först och främst intelligent innehåll med intressanta teman och filosofiska idéer. Underbart!