Nu har jag sett 21 Grams (2003) såsom alla andra redan gjort före mig. Problemet är att jag inte lyckas se vad som skall vara så särskilt bra. Ja, det är en välgjord film med bra skådespelare och så, men handlingen lämnar mycket att önska. Man skulle med visst fog kunna förminska den här filmen till att bara handla om folk som gråter hela tiden. Det var ungefär så jag upplevde den, efter att ha sett ungefär hälften. Sean Penn är bra, men inte så bra som jag vet att han kan vara. Naomi Watts är vad hon brukar vara, dvs. vare sig särskilt bra eller särskilt dålig. Benicio Del Toro tillför inget särskilt. Missförstå mig inte. Filmen är välgjord och känslosam. Men den lyckades inte fånga in mig i stämningen, och till slut måste jag fråga mig själv vad tusan det hela handlar om.
Archive for October, 2007
I och med Nochnoy dozor (2004), mer känd som “Night Watch”, bevisar ryssarna att de kan göra film. Det här är en surrealistisk berättelse med ett intressant, om än dualistiskt, tema. Kampen mellan gott och ont skildras finfint, och att människan träffar aktiva val att vara god eller ond, det är också en viktig aspekt. Att människan sedan bär hela skulden för sina val – ännu viktigare! Men det finns ju en “downside” också, såsom att hela handlingen vilar på att man skulle kunna mörda ett ofött foster. Brottsligt är det, om man gör det mot en gravid kvinna, men det är inte mord. Hur som helst är det här intelligent och ganska vacker film. Den utspelar sig i det samtida Moskva, och man ser röda stjärnor och sovjetuniformer ibland. Jag undrar hur mycket av kommunistskiten som finns kvar? Nåväl. Inte mycket mer att säga. Bra och intelligent film, men lite ansträngande att se.
Jag medger att Flyboys (2006) är en charmig verklighetsbaserad krigsdrama. Stämningen är fin, och den är lagom underhållande. Men det är också i min mening problemet med den, för den romantiserar krig på ett sätt jag inte uppskattar. Gröna sommarängar, kärlekshistorier och heder och ära… det är saker jag helt enkelt finner oförenliga med världskrig. Jag blir faktiskt upprörd över den här skildringen, samtidigt som jag kanske överreagerar en smula. Jag brukar inte gilla James Franco och han fungerar här med nöd och näppe. Jean Reno är oftast bra, men här lyckas han vara mer eller mindre obemärkt. Flyboys är en film som spelar mer på glad stämning än på något annat, vilket i sig är illa, och vilken i sig blir ännu värre med tanke på vad filmen faktiskt handlar om. Produktionsmässigt och så är allt tipptopp. Det är inte formen jag klagar på, utan innehållet. Formen är vacker. Innehållet är ihåligt och trist när det är som bäst.
Jag skaffade Desperation (2006) när den var ny, för över ett år sedan. Varför? Det kan man fråga sig. Kanske därför att det är en berättelse som bygger på en bok av Stephen King. Jag brukar uppskatta hans berättelser, men i det här fallet är jag inte imponerad. Man får medge att det här är en av hans sämre plots, av det slag han inte skrivit det senaste decenniet (just den här är skriven 1996). Som tur är, måhända. I huruvdollen ser vi Ron Perlman. Det gjorde inget för att förbättra det hela. Medelmåttigt.
Av någon anledning hade jag helt missat att se Mystic River (2003). Nu har jag rått bot på den saken, och se vad man kan åstadkomma på 39 dagar! I alla fall med Clint Eastwood bakom kameran, som gång på gång bevisar att han är en utmärkt regissör. Jag håller inte med Premiere om att det här skulle vara en av de mest överskattade filmerna. Den håller just nu plats 213 bland IMDb:s topp 250 filmer, och det är placering som kan tänkas vara förtjänt. Det här är 2½ timme njutning, är det inte? Professionalism rakt igenom får jag tillstå, och flera kända aktörer medverkar, som också gör mycket bra ifrån sig:
*Sean Penn
*Tim Robbins
*Kevin Bacon
*Laurence Fishburne
*Marcia Gay Harden
*Laura Linney
Herr Penn är i stort sett alltid fenomenal, och så även här. Han har deffat till sig också. I den här filmen är han ju ordentligt vältränad. Tim Robbins gör en av sina bättre rollprestationer, och jag irriterar mig inte ens på Linney som jag vanligtvis gör. Handlingen är genomtänkt och… allt tycks klaffa. Bra film!
Efter tillräckligt många rekommendationer såg jag till sist Paprika (2006). Jag är ju vanligtvis väldigt skeptisk när det kommer till japanska animerade filmer, eller till japansk film över huvud taget. Det finns dock undantag ifrån regeln, och det här är ett sådant undantag. Nog för att filmen innehåller vissa stereotypa drag som jag finner alltjämt löjliga, men på det hela taget är det här intelligent och vacker film. Jag hade understundom svårt att hänga med på grund av surrealismen, men det kan ju ha lika mycket att göra med att jag inte förstår det talade språket. Hur som helst är det här helt okej film, vare sig mer eller mindre.
Till slut har jag sett hela den fjärde säsongen av Aqua Teen Hunger Force. Det är avslappnande att kolla på de korta avsnitten, och humorn är tillräckligt bisarr för att underhålla mig. Helt okej. Inte sensationellt, och man tröttnar på det om man ser för många avsnitt i rad, men något avsnitt här och något avsnitt där – helt okej.
Man må säga att The Life of David Gale (2003) är en väldigt bra film. Den är intelligent och alla gör bra ifrån sig – jag har på det hela taget inga klagomål alls. Möjligen skall jag tillägga att jag själv inte har några principiella problem med dödsstraffet, vilket jag också argumenterat för i flera inlägg på min blogg. Här är det själva plotten som är intressant, och den är intressant. Välgjord och mycket bra tempererad skall medges. Kate Winslet gör sig bra i huvudrollen – bättre än vanligtvis. Kevin Spacey gör sig också bra, såsom han alltid gör. Laura Linney har jag aldrig tyckt om, och gör det heller ej här, men det är en bisak. The Life of David Gale är en bra film. Gott.
Att inte ha sett Dark City (1998) förrän nu var synd och skam. Det är en fenomenal film – och det ordet har jag inte fått använda så ofta på sistone. Det är, skulle man kunna säga, ett mästerverk. Okej, jag är vågad nog att säga det: det här är ett mästerverk. Alex Proyas har i egenskap av regissör och manusförfattare åstadkommit sitt magnum opus. Vanligtvis gillar jag inte Rufus Sewell men i sin huvudroll som John Murdoch är han riktigt bra. Kiefer Sutherland gör en mycket intressant tolkning av sin karaktär. I övriga biroller fungerar William Hurt och Jennifer Connelly som handen i handsken – utmärkt passform. Ja, jag skall inte orera för evigt. Bra film, superb film, underbar film. Se! Se! Se!
När jag nu sett även Final Destination 3 (2006) och därmed, hittills, alla filmerna i serien – vad tycker jag? Jag tyckte att den tredje filmen är den avgjort sämsta. Jag tycker, vidare, att det här inte är en tillräckligt bra story för att förtjäna uppföljare. Vad mer? Det kan man läsa i mina tidigare omdömen. Jag drar till slut en lättnadens suck, eftersom jag sett filmerna och inte behöver se dem igen. I och med trean blev det kort sagt för mycket.
