Det var nu tredje eller fjärde gången jag såg The Fountainhead (1949). Det är inte ofta jag ser filmer så gamla som denna. Låt mig först säga att jag läst romanen av Ayn Rand, på vilken filmen också bygger. Låt mig sedan tillägga att jag är en stor beundrare, både av boken och av Rand själv. Jag är objektivist, se. Utifrån detta: vad har jag att säga om filmen? Inte alltför mycket. Man får i förstone betänka komplikationerna med att överföra en över 800 sidor lång roman till en film på strax under två timmar. I det har man (dvs. Rand) lyckats skapligt trots allt, för man kan ju inte förvänta sig så mycket mer innehåll än det som här finns. Sedan blir jag förtjust över det individualistiska temat förstås, även om det görs uppblåst på ett inte alltför smickrande vis (till skillnad ifrån i boken). I huvudrollen som Howard Roark ser vi Gary Cooper – som i slutet levererar ett fenomenalt vackert försvarstal. Det var också filmhistoriens längsta monolog år 1949. Men vad mer finns att säga? Filmen är måttligt välgjord, men temat och poängerna framgår ju åtminstone. Det och det ensamt gör filmen sevärd. Huruvida King Vidor sedan var en bättre regissör i andra fall vet jag inte så mycket om.