Så har man sett Blade Runner (1982). Ja, jag har sett den förut, men jag hade också glömt stora delar av den. Det här hör ju trots allt till de där klassikerna som man bara “måste” se. En av Ridley Scotts största framgångar förmodar jag – om inte i kvalitet så åtminstone i ryktbarhet. Nu vill jag inte säga att den här filmen saknar kvalitet – det gör den inte. Den är fenomenalt bra gjord med tanke på dess ålder, och berättelsen är helt okej. Vad jag stör mig på är hur man valt att göra filmen. Den är mörk och ansträngande, och ärligt talat så blir jag efter ett tag ganska rastlös. Filmen lyckas i alla fall inte fånga in mig, så att säga. Harrison Ford gör sig bra i huvudrollen, och Rutger Hauer har jag alltid tyckt om, åtminstone mer eller mindre. Alltså klagar jag inte på någon teknikalitet. Jag råkar bara bli uttråkad av stämningen i filmen, vilket tyvärr gör mig allt annat än entusiastisk. Just nu befinner den sig på plats 102 bland IMDb:s topp 250 filmer. Så vågad skulle jag inte vara, att placera den där – men om året vore 1982 hade jag nog varit mer generös. Övriga biroller av Edward James Olmos och M. Emmet Walsh.