Igår kväll såg jag den tre timmar långa The Langoliers (1995). Ja, faktum är att jag sett den flera gånger förut, och att den till och med varit en av mina favoritfilmer när jag var yngre. Nu hade jag inte sett den på sex år, så det var ganska intressant att få se den igen. Stephen King har här gjort en av sina mer fascinerande berättelser – om man frågar mig. Filmen har naturligtvis uppenbara brister och storyn är knappast konsekvent nog att vara övertygande. Fortfarande finner jag hela konceptet med langoljärerna intressant. Stora “köttbullar” med vassa tänder som äter upp det förflutna, det är intressant. Dessutom gillar jag ju David Morse i alla väder.