Jag har nu skummat igenom The Pervert’s Guide to Cinema (2006) av två skäl: dels är psykologi intressant, och dels är jag ju pervers. Men den här dokumentären levererar inget intressant alls. Slavoj Zizek pratar så illa att man knappt förstår honom, och hans teorier är långsökta på gränsen till det absurda. Även om de inte är hans förstås – det är ju klassisk 1800-talspsykologi i kombination med 1900-talets postmodernistiska subjektivism. Och vad kallar jag det? Skräp. Att skräpet är 2½ timme långt gör det bara än mer katastrofalt.