Jag var definitivt ett stort fan av Hellraiser III: Hell on Earth (1992) när jag först såg den år 1999. Då var jag 14 år och idag är jag 22 år. Då var jag på grund av skola och föräldrar alltmänt hatisk och hade massvis av förträngd ilska. Idag är jag mer harmonisk. Ja, ni ser säkert sambanden. En poetisk ond demon som gör ont för det ondas skull, det är ganska ventilerande när varje tillstymmelse till “inkorrekta” idéer förringas. Det är ju inte direkt meningen att man skall dagdrömma om att mörda sina lärare, måhända, men när jag uppskattade filmen levde jag i ett annat klimat än idag. Numera kan jag inte påstå att det här är en särskilt bra film, även om jag tycker om Hellraiser-serien as such. Doug Bradley är och förblir mannen med den tuffa rösten, och jag är och förblir fascinerad av Pinhead. Den här filmen är dock dåligt gjord och ärligt talat ganska larvig.