Så, nu har man sett Pulse (2006). Jag tänker inte skriva något särskilt om den, eftersom jag var för full (och min flickvän tafsade på mig!). Nåja. Medelmåttig skräck, såsom jag uppfattade den. “Nördskräck.” Wes Craven har sänkt sin standard måhända. Mer uttömmande omdömen är att vänta när jag blir nykter!
Guest House Paradiso (1999) är en underlig bisarr komedi av ett slag som helt enkelt inte görs längre. På gott och ont. Det här var väl egentligen ett undantag ifrån den regeln, med tanke på att den är ganska ny, relativt sett. Simon Pegg gör sin debut framför kameran, och i en annan biroll ser vi även Bill Nighy. Otippade kort – men trevliga kort. Jag är inte direkt överdrivet entusiastisk, då humorn verkligen är torr överlag. Men den har sina stunder, så sammantaget får jag väl medge att det är en okej komedi. Inte mer, inte mindre.
Jag tror att Smiley Face (2007) var den härligaste komedi jag sett på mycket länge. Underbar droghumor, och underbara repliker angående marxismen. Trots allt, kan man annat än älska drogromantik på marxismens bekostan? Biroller av John Cho och Danny Trejo överraskade positivt. Ja, jag har inte så mycket mer att säga. Det här är en fullträff som jag gärna ser om tio gånger till. Enbart beröm!
Då har man sett Jeff Dunham: Arguing with Myself (2006). Men när det gäller såuppkomik finns ju inte så mycket att säga, egentligen. Mannen är rolig, och en skicklig buktalare. Kort och gott.
Jag har en gemenlig fascination för filmer som Unrest (2006). Dvs. för skräckfilmer som utspelar sig på sjukhus eller dylikt. Och inom dess genre är det här helt okej. Inte fenomenalt förstås, men helt okej. Något som däremot irriterar mig är den konstanta spänningen som gör att filmer går lite till överdrift i min mening. Jag är inte heller särskilt förtjust i överraskningsmoment såsom andra verkar vara. Men förutom detta har jag väl inget direkt att klaga på. I filmen använde man dessutom verkliga lik.
I och med The Bourne Ultimatum (2007) har man alltså sett hela trilogin om Jason Bourne. Vad kan sägas, egentligen? Den slutade inte som jag hade tänkt mig – och definitivt inte som jag hade velat att den skulle sluta. Hellre hade Jason fått avrätta hela myndigheten – det hade varit något det! Nåja. Det är en bra filmserie, även om första filmen i min mening utlovade mycket som inte infriades. Därmed inte sagt att detta är dåligt. Det är definitivt inte dåligt. Det är till och med väldigt bra. Just nu innehar filmen plats 99 bland IMDb:s topp 250 filmer. En plats den innehar till mycket beroende på att den är ny, förstås, men inte enbart. Det är ju en bra film. Matt Damon gör sig väldigt bra i huvudrollen, såsom även i de föregående filmerna. I nya biroller ser vi David Strathairn och Albert Finney. Great. Inget särledes negativt att säga egentligen. En bra filmserie.
Till slut har jag sett The Bourne Supremacy (2004) i dess helhet. Jag hade bara sett delar av den tidigare. Egentligen vill jag inte uttala mig alltför mycket om den här filmen, eftersom den utgör mittendelen av ett helt. Den är segare och inte lika bra som den första filmen, i mitt tycke, men jag får väl se vad jag anser om den sista delen i trilogin. Hittills är i alla fall den första filmen bäst. Fortfarande är det här sannerligen bra film, och jag tycker mycket om Matt Damon i hans huvudroll. Brian Cox är bra i sin biroll. Men nåja, mer blir onödigt att skriva. Det återstår istället att se den tredje och avslutande delen i serien om Jason Bourne.
Till slut har jag sett The Bourne Identity (2002) i dess helhet. Jag hade nämligen bara sett delar av den tidigare. Och såsom alla andra tycker jag att det är en bra film. Den är till och med väldigt bra, i förhållande till dess genre och andra filmer inom den. Bland spionfilmerna är det här en guldklimp, och jag skall se de andra två delarna i trilogin naturligtvis. (Jag har dock ej läst böckerna av Robert Ludlum.) I huvudrollen ser vi förstås Matt Damon som gör en mycket bra roll. I biroller ser vi en aning mindre kända ansikten, såsom Chris Cooper, Clive Owen och Brian Cox. Så mycket mer har jag inte att säga. Vi har redan alla sett den här filmen, och vi tycker väl alla att den är bra.
Så har man äntligen sett den sex timmar långa miniserien The Stand (1994) av Stephen King. På svenska mer känd som “Pestens tid”. Wow. Jag har haft den här serien i åtanke hur länge som helst känns det som – förmodligen nästan sedan den kom ut. Till slut såg jag den, och det naturligtvis med vissa förväntningar. De infriades inte riktigt. Tyvärr är serien alltför lågbudget och alltför lång för att hålla hela vägen ut. Vi ser en hel del halvkända skådespelare här, men de flesta namnen är förstås relativt obekanta. Bland de mer kända ser vi i alla fall Gary Sinise, Ossie Davis, Miguel Ferrer, Rob Lowe och Ed Harris. Jag tror det räcker gott att nämna dessa namn. Att bara ha sett den här miniserien känns faktiskt lite overkligt, eftersom jag haft den i tankarna så väldigt länge. Men nu är den sedd. Och det är inte den bästa King-filmen – långt ifrån till och med. Men det är inte heller det sämsta. På tre timmar hade det här blivit bättre än på sex, men nåja. Utan att dra ut på det här alltför långt: slutbetyget blir “okej”. Vare sig mer eller mindre.
Nu har jag kikat på Jeff Dunham: Spark of Insanity (2007). En bra show är det, och han är en rolig komiker – men inte så rolig. Det är främst Achmed the Dead Terrorist jag skrattar åt. Helt okej stand-up-comedy men långt ifrån det bästa jag sett. En länk till Jeff Dunham själv kan bistås.
